Jag såg hur du störtade ur livets armar, hur du föll som en tår genom universum Såg hur du skakades loss från verkligheten, där den växande ensamheten mötte dig.

Jag såg hur du lossnade från själen, som bar dig så lätt. Du föll utan att finna fäste, kastades mellan tårarna utan att finna tröst. Ett ögonblick hejdades du, ett ögonblick vilade du, innan du störtade vidare mot djupet.

Jag känner ännu hur du virvlar i en smärtsam saknad. I dina ögon ser jag den fladdrande skymten av din älskades ansikte. Jag ser honom lysa till i häftiga blänk när han för ett ögonblick uppenbarar sig i dina tårar.

Tomheten går genom min själ.
Hur kan jag trösta i all livets smärta?
Finns det ord till tröst, och som helar det trasiga?