Hopp, om jag bara hade hopp. Men det var längesedan nu. Allt är bara en stor grå gröt. Samma sak varje dag. Inget ändras. Alltid är det likadant. Iskolan gaggar lärarna, hemme tjatar föräldrarna. Alltid tjatar någon. Du kanske undrar vem jag är? Jag är Sanna. Sanna Ek. Jag är 15 år och bor i Solna med mina föräldrar och en korkad lillebror. Jag har brunt hår, bruna ögon och är 170 cm lång. Jag har alltid levt här. Alltid. Och alltid har det varit likadant. Alltid. Enda sedan då. Sen den dagen. Dagen när det hände. Moa, min syster, Moa, min andra hälft, Moa, min egen Moa. Moa var 2 minuter yngre en jag. Det var min uppgift att ta hand om henne. Men jag kunde inte. Jag kunde inte. Vi var i lekparken. Det doftade solsken och fuktigt gräs. Vi var där själva. Vi var stora. 6 år 3 månader och 4 dagar. Så länge fick Moa leva. Hon fick aldrig börja högstadiet, aldrig kommet hon få välja gymnasium. Antagligen. Men man kan alltid hoppas. Fast nej, det var längesedan jag hoppades. Jag gjorde det dom första åren. Men inte längre, nej inte längre...

Vi hade en koja i en alm. Alltid lekte vi där. Alltid. Men den här dagen skulle bli den sista. En planka på taket glappade och Moa skulle laga den. Men taket var fuktigt och halt. Jag borde inte ha låtit henne gå. Borde ha stoppat henne. Det som hände var mitt fel. Bara. Moa halkade och föll. Jag kan fortfarande höra hennes skrik, se henne ligga där i gräset. Jag klättrade ner, skrek. En mamma i parken höll i mig så att jag inte kunde nå Moa. Så att jag inte skulle skada henne mera. För Moa levde. Ambulansen kom. Tog bort Moa. Hela tiden skrek jag. Mamman kramade om mig, lugnade mig. Mina föräldrar kom till sjukhuset. Men dom såg mig inte. Var alldeles för oroliga. Farmor kom, tog hem mig. Hela tiden frågade jag efter Moa. Varför kom hon inte? Nästa morgon sa farmor att Moa sov. Att hon inte skulle vakna på länge. Men kanske senare. Kanske. Moa levde men låg i koma. jag trodde hon skulle vakna snart men det gjorde hon inte. Kanske gör hon aldrig det. Ingen vet. Det dröjde år innan mina föräldrar repade sig. Tills min bror kom. Dom säger att det var en olycka, att det inte var mitt fel. Men jag vet sanningen. Jag borde inte låtit henne gå.