Jag vågar inte ens gråta.
Det gör så ont i mig.

Mamma är i rummet brevid och jag vågar inte gråta.
Jag kan inte gråta tyst och det är svårt med alla ord som inte vill virvla färdigt i mitt huvud.
Och jag skriker.
Inombords skriker jag.

För hur skulle det gå om jag skrek rakt ut?
Nej då skulle mamma bli rädd och ge mig goda råd.
Grannarna skulle ringa polisen och jag vill ju inte väcka någon.

För älskling.
Om jag försvinner så vill jag göra det tyst.
Så tyst att ingen hör.

Inget skrik, inget pang, inget duns.
En lätt suck och sen är jag borta.

För det gör ont att vilja så mycket men orka så lite.
Att aldrig orka.
Att sluta vilja, för det är ingen idé om man ändå inte orkar.

Att planera saker man inte vill ta tag i.
Som sätter sig som häftstift i bröstkorgen.
Att ringa samtal och prata med en svarare.
Att planera saker som inte kommer inträffa.
Att önska sig saker man aldrig kommer få.

Men älskling, jag vet att många har det så.
Men min känsla är min egen.
Och jag vill ha den kvar.
Fast jag säger att jag inte vill det.

Att jag vill sluta må dåligt och dansa på små moln.
Ge en illusion om varma sommarkvällar med drinkar på balkongen och familjespelet som är gjort för en familj som är fler än två.
Vi är ingen familj.
Vi är en trasig familj.

En riktig familj är många.
Många som litar på varandra.

Ingen borde lita på mig, jag ljuger ändå när jag säger att allt är okej.
Jo det är sant, jag klarar mig.
Det är lögn alltihop.
Men ingen vet.
Och det är sorgligt.

Du borde aldrig ge mig något.
För jag förtjänar det inte.

Jag förtjänar inga fina dagar med presenter och hopprep och gatukritor som vi målade på bänkar med.
Inga Ikeabesök där jag köper saker och någon annan betalar.
Inga fina resor till människor jag aldrig träffat.

Jag borde inte ha något.
Då skulle jag må bra.
Må bra när det är dåligt.
Jag vill ha det så.