Chère Catherine,

Jag vet inte varför jag skriver till dig nu, det är redan försent. Jag vet att mitt liv är borta och ditt liv… hur är det med ditt liv? Jag kommer inte att orka posta det här brevet, bara att skriva det känns som en stor sten som måste vältas. Jag vet inte hur du ser på mig, Catherine. Om du tänker på mig? Jag tror att jag ville säga att när jag tänker, så tänker jag på dig. Det är därför jag väljer att helst inte tänka.

Jag ångrar inte att jag födde dig, jag gör inte det. Jag ångrar bara att du blev till. Det där lät väl inte särskilt bra, jag märker det själv. Herregud, hur ska jag få dig att förstå Catherine? Det var inte så här jag hade tänkt mig mitt liv.

Jag skulle skämmas, Catherine, jag skulle skämmas. Och jag skämdes, som jag skämdes. Skam är en förgörande kraft. Den suger ut ditt väsen inifrån, tär, plågar. Jag kan allt om skam, jag skulle kunna skriva en hel bok om bara skam. Så mycket som jag utstått och så mycket som jag skämdes, det går inte att leva med det. Skäms du över mig? Varför frågar jag, klart att du skämdes, klart att du fick bära det tyngsta lasset på dina späda axlar. Jag har alltid vetat det, Catherine, och det är min djupaste skam.

När jag såg dig första gången, Catherine, efter nio månaders ångest och otaliga försök att bli av med dig, det var då jag insåg för första gången vad kärlek var. Jag vill att du ska veta det. Ett intensivt brännande i bröstet på mig. Ditt underbara svarta hår som mjukt stod rätt upp på hjässan. Det hade du fått från mig. Fast mitt hår, ja, det vet du, det rakade de av. Så lät de mig gå där, med mitt rakade huvud och min skam, genom hela Chartres. Alla såg på oss, skrek, pekade, spottade, några skrattade. Jag bestämde mig för att bara hålla ögonen på dig, stänga ute allt annat. Världen försvann runt oss där vi gick. Men hur skulle jag kunna skydda dig från dem? Hur skulle jag det? Klandrar du mig, Catherine?

Din far, vill du veta om din far? Vi möttes på en bar din far och jag. Inte var jag ensam inte, Pauline Godard, Jonelle Bauby och Florentine Durand var alltid med. Om du bara förstod hur trist det var i Chartres. Det fanns ingen glädje kvar, kriget hade armat ut all uns av kärlek. Tyskarna hade klampat omkring på allt. Folk sa att de härjade, att de bara tog vad de ville ha. Men det var inte sant Catherine, många hjälpte dem, fjäskade för dem, gav dem saker. Utan tvång. Och vi, klart att vi kände oss smickrade. De pratade så tafflig franska, Belle! Belle! Vi var unga, Catherine. Jag vill säga att vi inte visste bättre, för det är sant, vi visste inte bättre. De bjöd oss på cocktails, likör. Jean-Luc som ägde baren ville att vi skulle vara där kväll efter kväll. Vi drog dit kunder, sa han och blinkade åt oss. Var inte han skyldig, var är hans skuld?

Jag blev förförd Catherine. Jag kände mig tjusad av hans stiliga uniform, om ärligheten ska fram så var det väl det enda som var stiligt hos honom. Han viskade je vous adore i mitt öra, han verkade så levande, han hade sett den mörka världen omkring oss och ändå hade han tid över till att le, att skratta. Jag blev kysst, och ja, mer därtill. Jag levde på det i veckor. Han fick följa med mig hem, din mormor och morfar blev smickrade av allt han tog med sig till dem. Smör, fläsk, vad han nu kom över. Sådan lyx. Det var klart att han var välkommen.

Sedan gick allt så fort, jag började må illa på morgonen, din mormors rynkade panna, din morfar som tittade bort när han fick syn på mig. Jag sa som det var till din far och trodde att det var det sista jag skulle se av honom, men han kom tillbaka. Efter kriget, efter kriget skulle vi gifta oss, han skulle ta oss med till Tyskland. Allt skulle bli bra, men allt gick åt helvete, Catherine, allt gick åt skogen. Hela kriget vände, jag ville stoppa det, men hur jag än försökte hindra världen från att rämna så gick det inte. Han blev skickad till fronten. Kärleken, eller vad det nu var, rann ut från Chartres ådror och bort i rännstenarna.

I kärlek och krig, du vet. Men ska allt vara tillåtet? Nu hade vinden vänt och folkets förakt för mig växte i kapp med min mage. Vad skulle jag göra, Catherine? Jag satt hemma, önskade att inget hade hänt, att du inte låg därinne. Men du fanns och du stannade kvar.

Efter att hela Chartres hade spottat färdigt på oss, bestämde jag mig för att vi skulle ha det så bra vi kunde bara vi två. Tillsammans skulle vi ge varandra styrka. Vi hade fått hyra ett litet rum hos Madame Gireaux, kommer du ihåg? Jag sydde små söta klänningar åt dig, ville att du skulle vara lika fin som alla de andra små barnen. Dag efter dag gick jag ut så rakryggad jag kunde med en scarf runt håret som börjat växa ut. Men ingen hälsade, ingen så mycket som tittade åt vårt håll eller på dina söta små klänningar. Inte ens Jonelle och Pauline, som klarat sig utan gatlopp. Jag hörde viskningarna, pekande fingrar som brände små hål i ryggen på mig. Jag försökte verkligen Catherine, men till slut orkade jag inte. Vi satt inomhus, vi klarade oss, jag sydde kläder, som Madame Gireaux förmedlade. När jag skulle handla mat lämnade jag dig ensam på rummet, skyndade mig ner och uträttade mina ärenden.

Det var inget liv vi levde, Catherine, det var inget liv! Långa stunder satt jag bara och tittade ut genom fönstret. Du skrek och krävde mig, men jag orkade inte. Du får inte klandra mig så hårt Catherine, när jag gick till Jean-Luc första gången sov du djupt, jag skulle bara känna mig som en människa igen. Det smakade frihet.

Jag behövde mod för att möta världen, spriten gav mig det jag behövde. När de viskade bakom oss när jag höll dig i handen, kunde jag vända mig om och skrika tillbaka. Jävla hycklare, jävla kappvändare. Det hade inte varit någon skillnad på dem och mig. Ingen alls. Varför skulle skammen brännmärka oss så hårt? Men jag behövde mod Catherine, och jag behövde bedövning. Jag hade börjat bli rädd för dig, Catherine, jag var rädd för dina mörka ögon, hur du såg på mig. Du var så tyst. Varför sa du ingenting? Varför sa du aldrig någonting, bara tittade ner; oui maman, non maman. Det är klart att jag hörde vad de andra barnen kallade dig. Det är klart att jag såg hur de slet och drog i ditt hår nere på gårdsplanen. Sprang omkring dig, knuffade dig mellan varandra medan de skrek horunge, tyskjävel. Jag stod i fönstret och såg allt och behövde mer bedövning. Förlåt att jag inte sa någonting, förlåt mig, Catherine. Förlåt mig, för att jag inte kunde ta hand om dig. Förlåt mig, för att du fick bära min skam.

Nunnorna var det bästa som kunde ha hänt dig. Du måste tro på mig när jag säger det till dig. Jag var nykter när vi gick dit, hade kammat ditt svarta hår alldeles blankt, du hade hårband och den renaste klänningen jag kunde hitta, ditt ena strumpeband var trasigt och din strumpa åkte ner hela tiden. Jag tittade ner i bordet när jag berättade vår historia för nunnorna. Jag vågade inte titta upp och önskade att jag bara tagit något litet innan för att ge mig styrka. Du sa ingenting, ingenting alls. När nunnorna ledde bort dig vände du dig om och såg på mig en sista gång. Blicken borrade ett hål i mitt hjärta och allt som fanns kvar därinne rann ut.

Jag kommer aldrig att posta det här brevet. Jag vet ju inte ens var du bor Catherine. Om du lever? Om du vill veta av mig. Om, om, om…

Jag kommer inte att leva så länge till. Doktorn sa att levern är slut. Spriten har tagit kål på den. Men jag vet att det inte var spriten. Det var skammen, det var det här miserabla livet. Kanske ville jag bara säga adjö, kanske behövde jag bara en sista bikt.

Maman