Solen var på väg ner och Atle vaknade med ett ryck, han visste inte vad som hänt sedan det där fruktansvärda ögonblicket Ae hade försvunnit. Han låg stilla och lyssnade, inget hördes utom några fåglar och insekterna i gräset runt om honom. Han kikade än en gång fram bakom vedboden. Han såg inget ovanligt, utom att där var tomt på djur och människor. En lång stund väntade han innan han vågade resa sig upp. Han smög sakta bort mot ladan, han såg inget ovanligt. Dörrarna stod öppna, han kikade in. Där inne var det mörkt, solens sista strålar hjälpte inte mycket. Han smög in, såg sig omkring, där inne fanns inget levande, varken ont eller gott. Han gick ut på gårdsplanen, han började känna sig säkrare, lugnare. Tankarna malde i hans huvud, var fanns Glaumvor? Hade hon blivit tagen innan Ae? Hade hon hunnit fly? De olika möjligheterna snurrade runt inom honom. Han gick mot storstugan, även här stod dörrarna öppna. Han gick in, golvplankorna knarrade lätt under hans fötter. Här inne var det ljusare, fönsterluckorna stod på vid gavel. Han gick runt och kollade, först köket och dess skafferier, sen stora salen, överallt var det tomt, inte ett tecken på liv. Han gick upp till sovloftet, också här var det tomt. Men, hörde han något? Ett litet ljud, vad det var kunde han inte urskilja. Han stod där en lång stund och lyssnade. När han precis skulle ge upp hördes det igen, det lät som snyftningar, dämpade.
”Glaumvor?” Försökte han lågt. Nu hördes ingenting. ”Glaumvor?” Nu högre. En sektion av träväggen gled sakta upp med ett långsamt knarrande. Inget mer hände. Han stod kvar mitt i rummet och väntade. Tillslut tog han mod till sig och tittade hastigt in. Där satt Glaumvor ihopkrupen i ett hörn av en garderob. Han kände knappt igen henne, hon såg tärd ut och håret hängde strippigt ner i hennes ansikte. Ögonen var rödgråtna och läpparna var trasiga och blodiga. Hon såg inte på honom. Han satte sig på huk och sa,
”Glaumvor, vad är det som har hänt?” Hon började gunga fram och tillbaka, men svarade inte. Han kröp fram mot henne på knä och efter lite tvekan la han sin hand på hennes arm.
”Jag vet att ”de” har varit här. Men du måste berätta för mig vad som hänt.” Nu började hon gunga kraftigare. Hon skakade i hela kroppen och tuggade frenetiskt på sina läppar.
”Glaumvor!” Röt han till, ”se på mig!” Hon rykte till, och vart stilla, hon såg sakta upp på honom. Nu var det hans tur att ryka till, för när deras ögon möttes såg han inte den snälla och trevliga person han kände. Ur hennes ögon strålade bara vanvett och hat.
Han började backa ut ur garderoben, förfärad och rädd. Hon stirrade på honom och hennes fingrar klöste i golvet så att naglarna bröts. Hon gjorde inte en min som avslöjade att hon kände det. Med ett skrik fyllt av hat slängde hon sig upp och över honom, hon bet och klöste och slog och sparkade honom. Atle ramlade omkull med henne över sig, hon var lika lång som honom själv och nästan lika tung. Hon slet och bet och skrek som en galning, hon var överallt på en och samma gång och han kunde inte få bort henne. Hon klöste hans kinder, sparkade honom i skrevet. När honom bet honom mellan axeln och halsen förstod han att han var tvungen att försvara sig, det gick hål på huden där hon bet. Han kände att det rann blod från hans ansikte och ännu mer från halsen. Hur han än försökte lyckades han inte få bort henne, hennes galenskap tycktes ha givit henne en omänsklig styrka. Även han började skrika, han grepp efter kniven i sitt bälte, men han fick en så hård smäll av hennes armbåge att han blev alldeles vimmelkantig, synen gick runt och han lyckades inte finna skaftet. Med all sin kraft slog han mot hennes ansikte, han spräckte hennes ögonbryn och blodet forsade fram, men hon tycktes inte ens märka det. Han började bli desperat och han var trött, han hade inte ätit något på hela dagen och bara druckit lite vatten i bäcken. Han kunde känna att hans krafter höll på att försvinna, i ett sista desperat utfall fick han sina båda händer om hennes hals. Han tryckte allt han förmådde, medan hon fortsatte att riva honom i ansiktet och knäa honom i magen.
Just när han trodde att han inte skulle orka mer märkte han att hennes ansträngningar mattades av. Han vågade inte släppa fören hon hade legat stilla över honom en lång stund. Med en sista ansträngning lyckades han fösa bort hennes slappa kropp. Flämtande låg han kvar där på golvet, yr och matt. Han blödde kraftigt och var rädd för att svimma, så han tvingade sig att ställa sig upp. Med en kraftansträngning kom han upp, stödd mot väggen. Han stapplade in i garderoben och tog en skjorta som han rev sönder och använde som förband på halsen. Ur sin packning fick han fram lite bröd och ost, illa tilltygat. Det svaga ölet han hade haft med sig i ett skinn hade runnit ut i hans packning. När han hade ätit, reste han sig igen, tvingade sig själv att släpa in Glaumvor i garderoben och sen stänga dörren om sig. Han orkade inte fortsätta ikväll, och han trodde eller hoppades att de som hade orsakat allt detta inte skulle komma tillbaka inatt. Så han stängde in sig i garderoben med liket och sov.
En gång under natten vaknade han av vargskall, och det tog lång tid efter det för honom somna igen, hur trött han än var. Han drömde mörka drömmar om att vara jagad av osynliga figurer, ibland skymtade han ansikten från sitt förflutna bakom sig som han helst skulle vilja glömma. Han sprang och sprang, men tycktes aldrig kunna komma ifrån sina förföljare. Runt honom virvlade grön dimma och skuggor av träd skymtades där han sprang fram i vild panik. Och så såg han något framför sig, något blekt silvrigt och på långt håll. I drömmen visste han att det var hans räddning, om han bara kunde hitta dit. Länge sprang han och långa stunder tappade han riktningen, men fortsatte bara springa. Förföljarna hördes bara som viskningar bakom honom, fast att han visste att de var honom hack i häl.
När han väl fick syn på det silvriga igen var han fortfarande lika långt ifrån det. Om han ändå bara kunde komma fram! Han fortsatte springa i den riktning han trodde var den rätta. När det kändes som att han sprungit i dagar fick han äntligen syn på den och den här gången var den närmare. Han kunde nästan urskilja vad det var. En trött glädje spreds i hans kropp, han var nästan i säkerhet. Närmare och närmare kom han, vad var det för något? Han tyckte sig börja se dess konturer, först svagt, sedan klarare, det var format som en människa, men det lyste silvrigt och starkt om den, den såg ut som ett barn… Figuren sträckte ut en arm mot honom, som vinkade inbjudande. Det starka klara ljuset sken starkare och tycktes sprida ut sig, erövra mörkret runt den. Snart var han där… Allt vart silvrigt klart lysande, inget syntes utom ljuset, han själv tycktes försvinna på samma sätt som mörkret, han drev iväg, medvetslös.