Vi hade instruerats om hur vi skulle göra. Snart skulle vi göra det. Vi hade väntat i 7,5 månad.
Fåglarna kvittrade, det var vår. Luften var fuktig och ljuset hade ännu inte kommit, det var tidig gryning i april.
Han tittade på klockan. Tittade därefter rakt fram. Händerna var sträckta längs sidorna, knutna nävar, den sträckta kroppen lätt framåtlutad, fötterna i 45 graders vinkel.
Därefter väcktes fåglarna och morgonen till liv av hans rop: ett utdraget och högt ”ESKIL”,
som tätt därefter följdes av ett hårt och ihållande ”MUCK” från 132 pojkars tömda lungors samlade kraft.
Skränet spred sig över gården, ekade mellan byggnaderna och väckte den fågel som ännu inte blivit väckt.

Vi var fria.