Så kommer då känslorna.

De som borde ha kommit för länge sen.

Plötsligt, fast ändå smygande.


Likt väggar som rör sig mot mitten av ett rum.

När de är tillräckligt nära och jag blir rädd.

Så att gråten nästan kommer.



Med den kommer också ängslan

över att känna.


Tomheten efter dig.


Trycker på nödstopp, pressar väggarna åt sidan.

Kan inte hantera känslan just nu.


Hur mycket jag än tar avstånd, så är den där ändå.

Som en skugga mellan mönstret i tapeten.




Hösten, jag tar tag i det till hösten.