Hon hänger krampaktigt fast i ramen, klär snabbt av sig och försvinner in i skogen. Likt graffiti slingrar hon sig över murens kant. Hon tycker att hon är överallt, det är underbart. Hon har varit fånge i sina upplevelser så länge, och nu är hon fri.

Hon svävar på moln, nu kan hon se ner på mänskligheten. Hon kliver av vid månen, den hånler mot henne och spyr ut galla. Det här var inte den gubbe hon kände till! Den här idioten lämnar spår efter sig och var levande, ingenting av honom var bekant.

Han griper tag i hennes bröst och doppar sitt fula tryne i hennes fitta. Hans tunga sprutar in sperma som kryllar likt smådjur under hennes hud. Hon skrattar hysteriskt! Det här är ditt framtida tillstånd, fattar du? Nej, gå din väg. Stick! 

Hon har för sig att hon bor på jorden, men kan inte komma på var. Hon känner inte igen universum, men mår inte dåligt. Hon går omkring bland molnen, men känner ingenting. Maskar krälar över hennes fötter. Var hon död?

Hon slår omkring sig och blir förvånad över blodet på sina fötter. Hade hon blivit frälst och fått stigmatiska sår? Jo, nog tittar Gud på henne på ett nytt sätt. Som det där magiska ögonblicket när man vet att flipperspelet laddar upp för en multiboll!

När ljusgestalten passerar rakt genom hennes kropp faller hon ihop. Hon ser konturerna av stegen som leder ner till jorden. Plötsligt ligger hon nedanför och är tung och yr i huvudet. Den där känslan hon brukar få av kontroll är spårlöst borta!

Hon tittar sig omkring, ser en man på en säng med två barn och en hund. Han säger att det är hennes familj, men hon känner inte igen dem. Luften är vass, det är det enda som rör sig. Fönstret har för skarpa konturer och blomkrukorna putar havande.

På natten sitter hon på sängkanten, gungar fram och tillbaka. Minnet håller långsamt på att komma tillbaka, hon vill aldrig mer känna sig meningslös. Plötsligt vänds ögonvitorna uppåt och hon faller ner i dödens sovande ansikte.