Hon ser ut som en sol när jag möter henne i city.
Det brukar hon göra.
Min energispruta som jag kallar henne.

Hon är glad och trevlig mot alla.
Börjar prata rent spontant med människor på tunnelbanan.
Jag menar vem gör det.
Förutom hon.
Jag känner ingen.

Några dagar senare sitter jag med henne på ett café.
Och vi pratar med någon fullkomlig främling.
Som hon lärt känna under en av sina tågresor.
En främling som kanske blir en vän.

Hon blir full på ett glas rödvin.
Och är jätterolig.
Hon får mig att skratta.
Man måste bara gilla henne.

Hon har lite svårt för att prata om det svåra.
Det som berör.
Så jag brukar ta med henne på en promenad då.
För det är lättare att prata.
När man inte behöver stirra någon i ögonen under tiden.

Vi delar våra drömmar och planer inför framtiden.
Och talar om våra rädslor.
Hon får mig att känna mig älskad.
Och bra.
I hennes ögon duger jag alltid.

Hon ser ut som en sol för det mesta.
Men ibland är hennes blick i fjärran.
Då kommer inte ens prinsessan åt henne.