Hon älskar Honom.
Han älskar Henne.
Men båda vet att det aldrig kan bli dom.

De behöver varandra,
som fågeln behöver luft under sina vingar för att kunna flyga.
Men de lever i vakuum.

De säger att de passar ihop som Askungen och hennes glassko.
Men på insidan är de olika som häxan och prinsessan i sagan.

De älskar varann, men något skrämmer dem.
De borde kanske ta chansen.
Men de låter bli.
De låter allt vara som det alltid varit,
och går tillbaka till det vanliga,
som om inget någonsin hänt.

Men de tänker på varandra lite då och då,
kanske de fäller en tår,
kanske de ler,
men bara i smyg.