Mina tankar svävade bort i söndagens predikan,

de sökte sig till en trygg plats,

där det doftade sommar om vårsolen och där

översittare krälade längs marken.

Jag visste vad jag sökte,

någonting som sträckte sig längre än klippornas fridfullhet.

Med beundran i blicken letade jag,

jag visste vad jag sökte, men också vad jag saknade.

En gång så hade du funnits där.

Vandrat hack i häl med mina fotsteg.

Att släppa taget om mig fanns inte i din värld.

Men du måste nog ha förändrat din verklighet.

Det känns så patetiskt oattraktift tjatit,

att säga att jag fäller tårar när jag minns

hur vindens bris svalkade våra rosenröda kinder.

Det är vindstilla där jag bor nu.

Fast du bor kvar med mig,

du har bara bytt rum.

Från det där varma kärleksfyllda rummet

vissa kallar hjärtat, till den ena lilltån.

Men beskyll inte mig.

Det var ju du som ville flytta.