Marcus kramade disktrasan så hårt att det grådaskiga vattnet skvätte över hela diskbänken. Han hade tänkt ta disken, men efter att ha varit nere i tvättstugan ett par timmar, kändes diskberget bara för mycket. Nu får det vara nog. Nu får det ta mig fan vara nog, tänkte han.
- Cecilia!
Han skrek trots att han visste att hon fanns i rummet bredvid. Hon släntrade ganska likgiltigt in i köket, ansiktet var spänt, men bara en aning, som om hon förberedde sig på vad som skulle hända.
- Jag orkar inte mer, Cecilia! Jag kan inte hålla efter dig hela tiden. Är det bara jag som ska städa här, är det det? Han hade sänkt rösten men tonfallet var fortfarande kvar i ilskan efter skriket.
Cecilia kände vartåt det barkade, men kunde inte motstå och tog sats:
- Det är väl för fan inte bara du som städar, skärp dig Marcus! Jag vet inte hur många gånger jag, just jag, ensam har stått och tvättat dina skitiga kallingar medan du glott på Tv eller spelat din förbannade poker! Bara för att jag ville chilla nu behöver det inte betyda att inte jag också hjälper till.
Marcus skakade på huvudet. Knogarna vitnade kring disktrasan.
- Nä, nu får du ge dig. Om vi ska hålla på och jämföra så är det väl ändå jag som bidrar mest till det här jävla hushållet. På alla fronter. Cecilia blängde på honom med ett förakt som skar genom luften.
- Jaha, så bara för att du drar in alla stålar så ska jag slava vid diskbänken. Fattar du vad du säger? Har du blivit en satans kvinnoförnedrande mansgris nu också? Cecilias ögon smalnade till streck medan hon pratade.
- Äh, kom för i helvete inte dragandes med något feministiskt jävla skitsnack. För det funkar inte här. Vårt hem är ingen kvinnofälla, snarare en mansfälla om du nu vill kategorisera.
- Ka-te-go-ri-se-ra, fräste Cecilia tillbaka med kraft bakom varje stavelse, va fan är det här? VM i långa ord, eller?

Tyst. Det blev tyst. De glodde på varandra. Förbi varandra. På den överfulla diskhon. På väggen. I väggen. Förbi varandra. På varandra.

- Jag vet varför det alltid blir så här, sa Cecilia efter ett tag och snodde en slinga av håret kring pekfingret. Du vill att jag ska vara precis som hon. Det är bara fel på mig.
- Lägg av! Here we go again, samma gamla... han hann inte avsluta förrän hon snabbt inflikade:
- Men det är ju sant, eller hur? Du vill ha en liten hemmafru som bara…
- Sluta! Marcus röt till. Jag vill inte ha den här diskussionen.

Han hade inte sett det komma, hur kunde han ha missat det?

- Nähä, tror du jag vill det då? Tror du att jag hela tiden vill bli jämförd med henne? Tror du att jag vill att du skriker på mig varje gång jag försöker få lite lugn och ro? Hur tror du att jag känner? Cecilias ögon började fyllas. Hon blinkade.
- Dåligt samvete? Marcus kunde inte låta bli, trots att han visste att tårarna var på väg.
Cecilias underläpp darrade till lite okontrollerat. Hon lutade pannan mot en av köksluckorna som de skulle ha målat om för hundra år sen, men de hade aldrig kommit överens om färgen.
- Du tar ta mig tusan priset, vet du det? Om du inte känner mig bättre än så här, hon gjorde en konstpaus och tittade i taket, så kanske vi inte skulle…
- Inte skulle vaddå? Marcus lutade sig mot diskbänken och betraktade henne med en kall blick.
- Inte skulle fortsätta,\" viskade Cecilia och sjönk ner på golvet, fortfarande blinkandes för att hålla tårarna borta.
Marcus bet ihop käken.
- Fan, fan, fan, väste han samtidigt som han slängde disktrasan i väggen. Den fastnade där och segade sig nedför väggen. Han tog några snabba kliv fram till Cecilia, böjde sig ner och ruskade om henne. Hon grät redan i tysta strömmar nerför kinderna.
- För fan, Cecilia! sa han där han knäböjde med armarna om hennes axlar. Han var tvungen att svälja. Rösten bar inte riktigt.
- För fan, vi skulle ju inte tjafsa så här mera...
Hans röst höll på att kapitulera totalt, ögonen började svida. Så tog han henne i sin famn. Höll om henne.
- Jag älskar dig, för i helvete, Cecilia!