Kanske trodde jag att saker skulle förändras.
När jag mötte dig.
Kanske trodde jag att dina händer skulle läka mig.
När du rörde vid min hud.
Och kanske trodde jag att din tro på mig skulle lugna mig.
När jag själv inte kunde tro.

Det är möjligt att jag såg mer än det fanns att se.
Det är möjligt att jag missförstod din makt att förändra.
Och det är möjligt att jag förväntade mig för mycket.

Du är bara människa.
Och det är jag med.

Jag kanske förväntade mig underverk.
Som skulle vara på ett visst sätt.
Utan att kanske se underverket.
Som redan fanns framför mina ögon.

Kanske trodde jag att allt det här var din uppgift.
Att det var din uppgift att göra mig hel.
Kanske trodde jag det.
Innan jag insåg.
Att den enda som kan göra mig hel igen är jag.
Det är bara jag.

Förlåt.