- liv i baklås -


under senare årstider
har det funnits ljus över
egenblomstrande stunder
som rott in till sandigt land
där vision nått sin första version
och brutit ödmjuk genklang

men
det upplevda mörker
över självdöende drömmar
som förlorat sig i cirklar
där intention inte finner fram
utan brister ner utsiktslös
till sorgtappade stunder
är liv som känns så mycket mer

som
att ödestrogen utebli
i tillhåll utan självskugga
och uppgå i ett stillastående
för att vid rutschkanans ände
invänta en fulländad förlust

där
upphörande av liv
som fogat sina strömmar
efterlämnar en förtrogen erkänsla
och särdraget att försluta
precis som när vackert virvlande stoft
förmår att älska alltet still