Se till mig som liten är
Jag som ofta krymper ihop
Till det rädda lilla barnet

Det här går inte det här kan jag inte
nu tar det stop igen

Nån visar mig vägen men jag hittar
ändå inte fram dit jag vill
Beror det på rädslan
eller är det invanda beteendet att inte kunna
inta vilja
jag står hellre still
än att stånga pannan blodig

Finns det ingen enkel väg i livet
Jag vet inte vad jag klarar alls
Jag vet ingenting alls

Jag skriver och jag skriver meN till
vilken nytta bara för att spy ur mig galla
och tala om hur skit jag mår

En del tycker jag skriver bra och uttrycker mig bra
via orden och känslorna
Jag önskade att jag kunde förvandla detta skrivande
till nått mera givande nått som man kan leva på
och försörja sig på
Men inom mig så vet jag att jag inte duger
inte klarar av
hur skulle jag kunna klara nått sånt
Men det är skrivandet jag brinner för

Ibland en pensel i ena handen och måla
fram mina känslor via färger

En konstnärssjäl är jag som tänker och funderar
och drömmer och smärtar mig bortom verkligheten

Ibland tar ångesten mig i sina käftar och äter på mig
gröper ur mig
Då blir jag iskall och spänd som en fiolsträng

Någon sa att jag n u måste ta kommandot över mitt liv
Nu är det mitt ansvar vad jag gör det till

Men jag vet inte hur man gör jag är helt enkelt
livrädd för det

Idag var jag så sur och tvär mot alla på dagvården där
jag går jag skäms över mig själv att jag var så
Men ångesten oron var så stark så den tog över
mig som vanligt

Jag vet varken ut eller in om någonting