Det känns som ångest! Fast omvänd! En positiv ångest! Om man ens kan kalla det för ångest...?

Nej, neej, neeej... jag är inte kär. Det här är något starkare. Mer ivrigt i sinnet som får mig att känna som om allt gick förhastat, Tiden.
Den har inte 60 slag per minut, det är mer än så!


Det här raseriet av tankar som kommer och flödar, vad ska jag med dem till? Vad har de för kraft att påverka?
Det finns inget som gör skillnad.

Det går ända ut som en stark impuls i alla dessa små kapillärer.

Det har egentligen funnits med mig sedan... flera år tillbaka men just nu när jag är under vila, blossar dessa tankar upp så starkt då jag inte fått min dagliga dos av mental och fysisk uttröttnad, så kommer det som ett brev på posten... den är den motoriska oron, rastlösheten som livnär det hela.

I mitt huvud så upptar sig former av meningar och tankar som yttrar sig i den mest obegripliga kombination och det gör mig frustrerad för ibland skrämmer den mig då det inte går att hejda, alla dessa väldiga ord som överstömmar i ett flöde...

Jag tjänar kungen i hans majestäts egna armé men ändå skriver jag poesi utan förbindelse till verkligheten som ännu inte fångat mig.

Jag är förvirrad samtidigt som insikten lyser starkt klar bakom den difusa dimman.
Jag vill inte stanna här, inte bara vara ett med jorden.

Jag vill något Mer!