För vimlet är jag mindre lämpad,
bland andra syns jag tyst och sluten.
Jag lyssnar helst, min röst är dämpad.
och är till diktens masker gjuten.

Som barn jag kunde inte höra
och hade svårt att riktigt tala.
Vad fanns väl annat mer att göra
än finna egen inre skala?

Mitt språk blev inre dialogen
och dikta är min frist i livet.
Men dikt är bara skum på vågen
och det som driver övergivet.