Vi reser imellan två dimensioner
där vi avlägger kraften
omkring ljuset ser vi dagen
och våra små barn springer
mellan husen där vindar inte längre
kommer tillbaks som solen bakom
det rika molnets hav
Någon annanstans klarar sig livet
flygandes förbi hemskhet
rädslan tar vi som något givet
fast att ytan skär sig lättare igenom
om jag slinter med kniven
Kan inte enkelheten tappa sin tro
om inte den ligger
lika närma
som en syster och en bror ?