Jag kommer ihåg när du sa att du var stolt över mig.
Jag kommer ihåg alla de gångerna.
För jag saknar det så mycket.
Den bekräftelsen från dig.
På att jag finns.

Jag saknar den enkla direktheten.
Den villkorslösa kärleken.
Som jag aldrig behövde kämpa för.
Som jag aldrig behövde bevisa.
Den bara fanns där.
Stadig.
Jämn.
Trygg.
Alltid.

Den fanns där för mig.
Och jag kunde sova lugnt om nätterna.
Efter att jag vaggats till sömns av en saga.
Om tomtar och troll och häxor.
Sagor och äventyr som jag älskade så.
Kanske för att jag visste att jag fick somna i ett hus.
Där inga sagomonster fanns på riktigt.

Jag vill att någon säger så till mig.
Jag vill höra att någon är stolt över mig igen.
Och jag vill kunna tro på det jag hör.

Jag vill att någon kramar om mig.
Och säger att allt ordnar sig.
Kramar om mig hårt.
Utan att släppa mig den här gången.

Det enda jag vill.
Är att få höra sagor om monster.
Inte behöva slåss mot dem i verkligheten.

Varför är det så jävla svårt att bli fri från alla monster?