Hon föddes fri. Fri och stark med en egen vilja och massor av fantasi. Men ganska snart började murarna byggas. Hon brydde sig inte så mycket om det i början. Hon kunde ju ändå se ut, ja till och med hoppa över dem ibland. Men de byggdes högre och högre, tills de nådde högt över hennes huvud och det enda hon kunde se var himlen. Då började hon förstå att de var byggda av ett material som gjorde det omöjligt för henne att se ut, men de som befann sig på andra sidan kunde ändå se in, på henne.

Hennes enda vänner var drakarna. De kom in till henne ibland och tog henne med till deras värld, högt ovan molnen. När hon flög på deras rygg kunde hon se människornas värld långt där nere. Men drakarna fick inte landa där. De var bannlysta, precis som hon. Men en vacker dag fick hon nog och bad drakarna att släppa ner henne i människovärlden. Med hjälp av ett rep firade hon sig ner från en drakes rygg och landade mitt i en stad.

Problemet var bara att hon inte kunde språket längre. Hon kunde drakarnas språk och sitt eget, som hon hade skapat själv. Men de andra människornas hade hon glömt. Ingen förstod henne och hon förstod inte dem. Men så fick hon en idé. Hon skrev ett stort plakat på drakspråket som hon fäste högst upp i ett kyrktorn. Det stod: om du kan läsa det här, så möt mig vid kyrkporten klockan 12 i natt.

Och miraklet skedde. Det fanns en man som kunde läsa plakatet och så möttes de vid kyrkporten. De var båda lika lyckliga över att ha hittat en annan människa som de kunde prata med. De hade båda två varsitt eget språk som den andra inte förstod. Men de kunde prata med varandra på drakspråket. Men eftersom ingen annan förstod dem bestämde de sig för att flytta från staden och bygga sin egen fästning. Sagt och gjort. I nio år levde de tillsammans i sin fästning, till hon en dag insåg att drakspråket egentligen inte fungerade särskilt bra för kommunikation mellan två människor. Och hur mycket de än försökte kunde de inte lära sig varandras språk.

Så hon lämnade både mannen och fästningen och gav sig ut på vandring. Hon gick och gick och gick. Hon mötte många människor men ingen av dem förstod vad hon sa. Så plötsligt en dag mötte hon en man som sa "hej". Hon hoppade till och föll nästan ner i diket av förskräckelse när hon insåg att han pratade på hennes eget språk! Så de började prata och ganska snart insåg de att de inte hade riktigt samma språk, men att deras respektive språk liknade varandra ganska mycket. Så de slog följe och började lära sig mer och mer av den andres språk.

Och där vandrar de ännu tillsammans, pratar och skrattar och lär sig mer och mer av varandra. Och då och då lyckas de också byta några ord med andra som de träffar på vägen. Och även om mannen har lättare för att kommunicera med andra än vad kvinnan har så lär hon sig mer och mer.