Jag skriver det här,
för att jag vet,
att du nog aldrig kommer förstå,
att det är här du ska kolla efter mina
reaktioner,
känslor,
och mina djupaste tankar.
För de tar sig mycket bättre i ord.

För trots alla kramar,
trots alla kärleksfulla ord,
vet vi ändå för lite,
om varandra.
Det kanske var ett tecken,
när jag och Ellen snackade killar i bussen,
och jag uttryckte orden:
"jag ska hitta en kille på detta läger"
och att du precis i det ögonblicket,
hade vänt dig om.

Men då skrattade jag åt det.

Det är på något magnifikt sätt,
så konstigt,
hur viktiga skillnader mellan oss,
plötsligt blir till små detaljer.
Jag vet inte om det kan vara kärleken,
som suddar ut
våra brister och begär.

Det känns som om livet,
tvistar knutar mellan verkligheten
och drömmen.

Och jag är så förskräckt,
så lycklig och så förvånad,
att det inte bara,
är mina tankar som svävar,

utan att det är två viljor med i det hela.