Det blev kärlek både till och i skogen.

Till dunkande body rytmer,

i en overklig men underbar värld.


Hångel och händer i hög på

konstgräs, under tallar från 1930

eller 1935.



Allt jag ville var att springa naken i skogen,

slippa se tjejer med tejp och fyllefalska leenden.



Knullandes och avsugandes i otakt till båten anna,

för att sedan vakna upp igen och göra exakt detsamma.


Vad skulle hennes mamma säga.


Hur eller hur så var det nog underbart för alla

(andra).


Länge leve kärleken till musiken och all den andra eliten

som är vi och som är ni.


Mitt Wallace and Gromit leende förblir.