Dessa naiva dagar
som faktiskt existerade
och tillät mig att ens snudda vid tanken
på ett lyckligt liv

Och nu sitter smärtan efter dig
som ett spett i gamla tankar
Du rör runt dessa minnen
som jag trodde dog för länge sen

Och jag är fångad i min egen olycka
För jag är dödfödd där jag är
På en enkelriktad gata vandrar jag
Och lyssnar mig döv på tysta ord om dig

För jag antar att jag helt enkelt inte kan se
att man bara får vad man förtjänar
Och om någon någonsin skulle förtjäna dig
Så inte är det jag

Och jag är dömd
att glo mig blind på andras lycka
för de gnuggar den rakt i ansiktet
och deras närhet
gör så ont

Det är först nu när jag försöker släppa dig
som jag inser att jag någonsin varit fast
För regnet faller och trycker ner mig under ytan
av ord som jag inte visste att jag ägde

Och jag dör om jag inte får anförtro mig
men alla mina vänner är lömska hyenor
Som bara väntar på att få äta resterna av mig
och kasta mina kvarblivna sanningar åt omgivningen

Jag skälver till av frånvaron från de jag sa mig älska
och känner hur världen vänder sig i 60 graders vinkel
Om allt lutar så mycket
hur kan då jorden vara rund?

Jag som kallar mig självständig och oberoende
märker nu att jag kan släppa de flesta
(för de betyder ingenting under deras påklistrade leenden)
men jag är hopplöst fast vid dig
Som en fluga mot ett fönster

Släpp ut mig.