jag vet vad du tänker.
är det här bara en fas?
som att du skulle kunna vakna upp en annan dag och inte vetat
som att en dag skulle allt vara annorlunda och helst skulle jag vara försvunnen

och allra helst skulle spåren av mig vara lika uppenbara som uppätna brödsmulor.

allt du alltid trott att du förstått
att jag svekfullt lett ner dig i graven, omsluten av mina tankar och bara mina tankar
att du alltid trott att du vetat detta, fastän du ljugit tiden du spenderat hos mig.

trots detta har jag glömt, förvisso inte frivilligt
men jag har förträngt dina fel och brister, borde jag inte få cred för det?
trots allt, var det bara en tidfråga innan minnen skulle klarna.

ja, jag vet vad du tänker
och jag blundar för dig nu
likt månen som sluter sina ögon för solen
samtidigt vittrar nu tidningsartiklarna sönder
samma artiklar jag varsamt och ömt klistrat fast på väggarna
och texterna handlar om dig.

och texterna handlar om dina svek
dina fel och dina brister.

det står inget om mig. inte ens ett fotografi.
enda fotot är på dig där du ler, men fotot är svartvitt och malätet
så det gör sig ingen rätt av att finnas med
överhuvudtaget.

kanske jag gjorde fel i att visa dig världen
som du endast sett från ett fönster av galler
kanske jag gjorde fel i att öppna dörren för dig
när jag släppte in dig i mitt liv

det är i alla fall historia nu.