Han var bara sexton år
när han för första gången tog sin gitarr
spelade ut sitt hjärtas kval
sen var det inga problem kvar

Tidigt på morgonen när resten av folket sov
vaknade han med ett plågsamt ryck
ännu en dag av elände och smärta
tidningen skrek högt med sin trycksvärta

Han orkade ta sig till industrijobbet
i flera år i Löpande Bandets våld
bara för att han också visste
att han är inte den förste eller siste

Ett blygsamt hej och hur är det
blev det ibland trots uppgivenheten
men hans räddning var alltid musiken
Han levde, åt, sov och älskade med den

Genom gitarren hördes hans längtan
Genom gitarren kunde han fly
Hans hjärta glödde av passion
borta var all frustration

Vad jag vet spelar han än
Jobbar på fabriken, hans namn är Sven
Du ser honom på bussen på väg hem
Han är en av många ensamma män