Jag utmanade dig.
En sista gång.
Det var vi två.
Hon bara låg där på sängen.
Jag minns inte varför hon bara låg där, hon rörde inte på sig.
Kanske hennes ögon var öppna kanske inte.
Jag utmanade dig.
Jag visste då att det inte skulle bli fler gånger.
Du visste det också.
Det var över.
Hade du roligt? Frågade jag. Du bara grymtade fram: Håll käften horunge. Kunde du inga andra ord?
Mitt namn är Jonathan fatta det.
Mitt namn är Jonathan. Det är jag. Det var jag.
Det var du som stod där, det var jag som stod bredvid. Som två vittnen.
Vad gjorde du sedan? Var gömde du henne?
Det ville du aldrig säga.
Jag bara gick. Gick ut genom dörren. Lämnade dig i ditt eget lilla helvete. Stängde dörren noga efter mig.
Det lilla huset i skogen. Där det inte fanns något ljus.
På nätterna kunde man se stjärnorna så klart mot en becksvart himmel.
Det var det enda hon ville. Att se stjärnorna.
Hur du alltid drog in henne igen. Hur du inte kunde låta henne bara få stå därute på gården och titta på stjärnorna.
Jag utmanade dig pappa. Men du vågade inte ens se på mig. Var det för att du visste vad du hade gjort? Vad vi hade gjort? Vi är båda skyldiga.
Vi är båda lika skyldiga…