Hon har blivit liten igen.
Mager och hålögd håller hon krampaktigt tag i det enda hon har, drömmarna som aldrig vill slå in.
Tystlåten, nästan stum.
”Lilla flickan min du som hade så mycket att säga världen, vart tog alla orden vägen?”
Hon har svultit bort dom också.
”Du var poeten med alla orden, var det någon som bar orden i sitt hjärta så var det du.
Och alla såg upp till dig, du var den lilla poeten med sorg och hemligheter i dina ögon som hela tiden ändrade färg.
Du var hon ingen någonsin kom nära, och kanske ville du ha det så.
Men egentligen kände du dig ibland så ensam att det kändes som att du skulle drunkna.
Det var en dag du bestämde dig för att förändras… om jag bara hade varit där då, om du bara hade hört mig.
Jag skulle ha sagt att du var vacker precis som du är, underbar på ditt alldeles egna lilla sätt.
Men du ville bli mindre, ville försvinna. Känna att någonting var värt att offra… ”
Nu står hon där, lutar sig mot väggen, stirrar upp i taket, svarar inte på deras frågor. Ögonen ser så stora ut i det magra ansiktet, och huden är så blek, nästan genomskinlig.
Hennes ögon är så sorgsna, men hon vill inte berätta vad det är…
Var är handen som hon behöver så väl? Var är den varma famnen? Var är alla ömma ord? Alla kyssar hon aldrig fick? Alla orden som bara försvann.
Alla vindar som borde fört henne bort, någonstans, vart som helst.
Någon att hålla fast i.
Han som skulle säga ”Det finns inget mer att vara rädd för… du är trygg här hos mig. Jag lämnar dig aldrig. Jag lämnar dig aldrig…”