FÖRORD

Jag inleder med att skriva att bara för att jag valt att benämna Laron under han/honom betyder inte detta att Laron inte är kvinna. Det är helt enkelt ett sätt för mig att förenkla då jag skriver så att jag slipper skriva han/hon varje gång.

Laron är inte en påhittad person. Laron existerar och andas i bästa ovälförmåga. Till skillnad från Laron tror jag att man kan ha vänner även om egoismen sitter djupt rotad i det vissa benämner själen. Jag träffade Laron första gången på Gotland då jag gick på konstskola och vår vänskap har allt eftersom växt sig starkare. Vår vänskap skapades ur alkohol en kväll och det var då jag första gången fick ta del av Larons värld. Laron lider av paranoid schizofreni enligt de experter som bedömt honom, de vill även ha det till att han är en obotlig mytoman. Som vän till Laron vet jag att han inte ljuger, han är helt enkelt inte den typen. Laron tror och menar vad han säger och därför tror jag honom. Denna bok är sprungen ur Larons fantastiska berättelser där han låtit mig ta del av hans magnifika värld. Iden föddes då Laron berättade att han hört röster som kom från utomjordiska varelser i hans ögon. Då tänkte jag att det här är sprängstoff allt för hett för att undanhållas mänskligheten. Jag är när allt kommer kring bara en spökskrivare åt den egentliga författaren Laron. Jag stödjer Larons idéer att göra karriär under täckmantel eftersom han misstänker att etablissemanget uteslutit honom och hans verk för att skydda marknaden i åtminstone Sverige. Laron säger dock att han är stor i amerika men han drar sig för att sälja sina verk dit och gör det endast för att skaffa pengar till att hålla sig vid liv. Laron är alltså ute efter att profitera i sitt eget hemland och om ni vill spåra honom genom att kolla upp Gotlands konstskola kan jag bespara er den mödan - Jag mötte Laron på krogen en jul för många år sedan.

Vi synes kanske någon gång

M.v.h. Laron och Spökskrivaren

Flexibel. Se filmen Terminator 2 med Arnold Schwarzenegger.

Min skostorlek är för det mesta 45, men detta varierar på grund av skofabrikat och tånagellängd

Min längd pendlar mellan 1.50 och uppåt alltifrån hur människor ser nertill, respektive upptill mig. Så om jag mot förmodan någon gång skulle uppnå Lasse Kronérs stjärnstatus skulle mina tillväxthormoner löpa amok. Detta skulle naturligtvis skapa kolossala problem och man skulle så småningom kunna kalla gud för dvärg (kortväxt) i jämförelse med mig. T.ex. ätning, jag skulle behöva minst två I-länders jordbruksöverskott om dagen och hur skulle jag betala? Jag skulle aldrig kunna ha ett hederligt inkomstbringande arbete, jag skulle aldrig kunna ta mig in i en liten fabrik, de skulle vara tvungna att handikappanpassa den och även då skulle jag oavsiktliges trampa ihjäl åtskilliga människor på min väg dit.

För detta borde jag då straffas enligt teorin "öga för öga" och själv trampas ihjäl men detta faller på att ingen Göran värd namnet för närvarande står att finna i vår galax. (mer om Göran i del 2) Om jag via en demokratiskt hållen rättegång skulle finnas skyldig och dömas till elektriska stolen skulle man först vara tvungen att fälla en regnskog för att bygga stolen och därefter sluta ner hela Skånes elnät under en timma alternativt Afrika under ett dygn för att få kål på mig. Även om jag fick mat gratis skulle mina skitningar ödelägga hela landskap, utplåna allt liv i sjöarna, och inte ens amerika skulle vara kapabelt till att bygga ett vattenreningsverk stort nog att täcka mina behov. Härav antar jag att människans medfödda smådjävlighet är min stora lycka.

Min vikt varierar på längd och blodets dagsstatus. Om kroppar, plättar, mackor och trombonsnyltare ligger i inbördes krig kan jag väga upp till direkt abstrakta vikter men för det mesta är de på gott humör och min vikt ligger då mellan 50-100 kg.

Jag är född på 1900-talet (svensk tideräkning) och tillräckligt gammal för att kunnat vara miljardär med rätt affärsidé, tillräckligt ung för att inte ha gett upp hoppet om att bli miljonär. Nu till huvudet.

Jag har hår.

Mitt hår är ebenholzsvartare och mer svallande än på det allra mest förtjusande lilla snövitehuvud som står att finna. När det blir alltför långt, tjockt, vackert och trångt för att kunna växa sig mer respektingivande, faller det helt sonika av. Detta sker oftast i sömnen och jag vaknar då skalligare än en nyrakad kiwifrukt. Om ni undrar, ja det var jag som uppfann kiwishavern i hela dess imponerande härlighet. Alltifrån multilegerade och därmed böjliga och anpassliga skärblad till lödder, leder, lameller och en liten radiosändare med p1, p2, p3 och p4. Allt för att den meditativa stunden mellan människan och dennes kiwi i en annars brutal verklighet ska bli så len och njutningsfylld som möjligt.

Min relativt (allt är relativt) Orynkiga panna tar sin början där de flesta pannor börjar - vid hårfästet. Vid de tillfällen då jag inte har något hårfäste att börja min panna vid antar jag att den börjar vid nacken till baken -svanken alltså.

Den slutar hur som helst vid mina tinningars insjunkna avgrunder och ganska allseende ögon.

Mina ögon är orignatnötsformade. Orignatnöt är en fiktiv nöt skapad i syfte att framhäva mina ögon så att sanningen ligger i betraktarens ögon. Detta innebär att de är alltifrån stora till små, runda till kantiga, helt enkelt oformligt anpassliga som en svällande eller krympande aladåb i pulserande tempo beroende på vems ögon som betraktar mig.

Mina ögons djupblå oceaner svämmar med jämna mellanrum över sina bräddar.

Det händer ofta kvava sommarnätter när jag gråtit mig igenom någon välregisserad och tragisk dröm att jag vaknar upp alldeles dyngsur. Om jag varit naiv hade jag utgått ifrån att jag svettats och förträngt det faktum att jag känner min kropp och därmed vet att jag har två extremt koncentrerade vätskeansamlingar i mina ögonhålors djup. Vätska som när ventilerna öppnas och den sipprar ut sväller till kopiösa mängder vatten i sin reaktion med luft. Hur detta fungerar ska ni inte fråga mig, det får ni fråga de pyttesmå (relativt, om de skulle slippa ut och andas jordisk atmosfär skulle de bli stora som blåvalar) rappa silverfiskar som svansar runt i mina ögon och viskar väl valda visdomsord. Tyvärr verkar svenska språket för svårt eller tråkigt för dessa små intelligenta utomjordiska skapelser eftersom de av någon anledning talar till mig på tyska av alla möjliga och djävliga språk. Detta innebär att jag måste ha en tysksvensk ordbok tillhands när jag behöver deras hjälp. Synnerligen irriterande för såväl mig som de offer jag försöker manipulera via talets indirekta gåva. De flesta hinner jag inte snärja dit jag vill med mitt stammande och bläddrande, utan de flesta skrattar och går sin väg.

Nej, den största nyttan i mina silvriga vänner ligger inte i mina möten med människor utan i de svar jag erhåller på mina frågeställningar.

Här följer berättelsen om hur de dök upp i mitt inre.

Jag minns att jag vaknade en morgon av en mardröm jag haft där jag jagade min drömda svans alltmedan Gud och satan uppmärksamt följde mina rundor, de hade slagit vad om mänsklighetens undergång, en ras mer eller mindre, och nu var det upp till mig. Lyckades jag fånga svansen skulle jag rädda världen. Jag gav fan i att analysera drömmen närmre och gick och band fast mig själv i sängen för att försöka få ett par timmars sömn till. Då jag vaknade nästa gång surrade det av obegripliga röster i mitt huvud. Efter att ha studerat tyska i några år kände jag igen ett och annat ord som tex. Bratwurst och öh hm ja, just det, ein sauerkraut bitte (en sur kål tack). Till en början blev jag naturligtvis förskräckt och försökte strypa mig själv till vakenhet eftersom jag var övertygad om att det var en ny mardröm. När jag vaknade två timmar senare låg det ett brev på nattduksbordet, skrivet med min handstil och på tyska. Jag spände av mig skärpet jag spänt fast mig med i sängen, klädde skyndsamt på mig och styrde stegen till en tysk granne och tillika ovanligt god ovän som fick tolka brevet åt mig. Det rullades upp en fantastisk historia om hur dessa silverfiskar hade sänts mig som en gåva av sin mästare som hade valt ut mig som sitt forskningsobjekt. Denne forskare bodde fyra universum bort på en planet lik Jorden vid namn -1, men arton miljarder år äldre. Denne forskare tillhörde ett forskarlag som skapat vårt universum endast i studiesyfte. Hundra forskare hade valt vars en forskningsindivid som de sedan sänt silvriga och för programmerade hjälpredor (uppenbarligen skulle mina till en tysk) Min forskare ägnar sig åt samhällelig omstrukturering av individuell påverkan. Det har gjorts försök förut men det mest lyckade forskningsexemplaret spikades den gången upp på ett träkors. Syftet lär tydligen vara att utröna huruvida forskarna själva kan anses vara så nära gudar man kan komma eller om de själva kanske deltar i ett experiment.

På denna planet finns ett styrande råd som beslutar om alla angelägenheter rörande såväl 1 som de dotterplaneter de kolonialiserat och så fantasirikt döpt till 2,3, 4 och så vidare.

De styrande rådsposterna är ärftliga till 2/3 återstående 1/3 tillfaller de inkarnerade mutanter med fler än 18 blindtarmar (erotiska känselspröt) per bröstvårta. Vissa anhängare inom asketismen på denna planet får sina blindtarmar omskurna vilket om det uppdagas innebär omedelbar moderplanetsförvisning . Uppdagas görs det med jämna mellanrum och detta medför att även en hel del som utan omskärning blivit styrande råd utvisas. Om antalet inkarnationer inte kan frambringas folkröstas det om de sista platserna i sann demokratisk anda. Moderplanetsförvisning innebär att man sänds till någon av de 59 dotterplaneter som utvalts för kolonialisering i hierarkisk uppdelning. Det enda som eventuellt kan anses hårdare i straffväg än att förvisas till planeten avskrädeshögen nr.59 där var och en får klara sig bäst den kan eftersom inget rättssystem är installerat är atomupplösning. Ett tillstånd där fysionomin upphör och medvetandet blir ett med kosmos. Eftersom man i denna civilisation funnit ett vaccin mot såväl döden, dumhet och otur har man funnit sig tvungna att själva ikläda sig bödelsdräkter i syftet att hålla befolkningsnivån på en stabil nivå.

Av denna anledning steriliseras alla vid födseln. Födseln sker i drivhus där de avlade växer från 0-20 år på två minuter och under denna tid har de samtidigt matats med all insamlad kunskap som bedöms relevant och får plats i deras huvuden. Därefter sätts de i arbete med sin på förhand utvalda uppgift. Misslyckas de blir de atomupplösta. Lyckas de får de behålla sitt liv, välja sig en kärlekspartner i katalog samt en rymlig villa på vilken känd planet de önskar. Härav är min forskare ytterst mån om att hans projekt faller väl ut genom att vi ömsesidigt kan utnyttja och lita på varandra. Denne gud vädjar alltså till mig att jag ska tro på honom och låta honom manipulera mig genom att hjälpa mig att manipulera er och visst, så länge jag får något ut av det så. Men om jag nu skriver för blinda ögon och dessa rader aldrig ges ut och rotar sig hos er då kan jag bara rycka på axlarna och konstatera att skit händer. Även om min forskare blir atomupplöst är i alla fall jag trygg i ytterligare 4 miljarder år då de ämnar släcka solen och experimentet upphör. Min forskare sökte alltså i 8 miljoner år och då han hade en skräddarsydd och inprogrammerad demens att glömma alla irrelevanta objekt så hade han ändå cirka 20 miljoner objekt lagrade i sina hjärnbarkar då han fann mig. Efter att ha gått igenom dessa och ytterligare några tusen en förmiddag 23 år senare vid tiden för min död fann han för gott att välja just mig. Och i samma ögonblick han bestämt sig men 23 år tidigare förärades jag mina silvriga och specialproducerade vänner. Denna resa ägde rum med hjälp av släckt stjärnmateria som bränsle, man ställer in koordinater efter dimension, universum, tid och så vidare, sedan öppnar raketbränslet lämpligt maskhål när man väl trycker på startknappen. På så sätt tog resan för mina små glänsande vänner -23 år.

Antingen är mina ögon allt det jag skrivit till denna punkt eller bruna -välj din egen sanning.

Jag har valt min och misstänker därtill att allt inte gick alldeles planenligt vid mina fiskars installering, varför?

Min näsa som är extremt stor (om den suttit på en bebis) och synnerligen opraktisk (om den

prytt ett bowlingklot) fungerade en gång i tiden som ett primitivt flöjtinstrument (speciellt i förkylningstider) och jag komponerade då enklare stycken i stil med gubben Noak). Samma näsa har på senare tid sedan silverfiskarnas ankomst börjat skänka mig njutning i vacker trumpetklang, såväl kända klassiska stycken som (antar jag) egenkomponerade kärlekspoem från en missanpassad silverfisk någonstans uppe i bihålorna. Hur den hamnat där är ju inte speciellt svårt att förstå - Jag måste helt enkelt ha vänt mig i sömnen i exakt rätt ögonblick såvida den inte sänts dit i syftet att verka som moraliskt stöd och styrka mig genom sina harmoniska klanger.

Mina öron och jag är goda vänner.

De är lagom stora och selektivt döva men alltid nyfikna och villiga lyssnare så fort jag har något att säga och detta är viktigt - De innehar vars en snibb, lita aldrig på någon utan snibbar!! Eller för den delen på blonda, blåögda, vänsterhänta, människor som kan böja tummen till handleden, äh jag tror jag stannar där. För att göra det hela lite enklare - Lita endast på den du älskar. Om du inte älskar någon, skaffa någon eller något snabbt - En mask, eller hund eller rent av en människa innan du rätt som det är har gått i sömnen och vaknar upp med en kniv i magen som ditt självföraktande alter ego stuckit in dig sig. Det är inte lätt att veta vad ens omedvetna skräphög smider för ränker mot det så kallat sunda och ofta hämmade förnuftet. Om skräphögen känner sig ignorerad och oälskad är det logiskt i mina ögon att den vill avlägsna orsaken till detta. Utan eget sunt förnuft inser ju skräphögen inte att den själv stryker med (eller?) Äh, va fan, köp en hund bara. Hundar älskar alla. Hundar älskar med likkönade, tvekönade, katter, kuddar, den kommer till och med garanterat försöka avla sina gener vidare med dina ben. Om ni är ute efter sex och kärlek rekommenderar jag dock av egen erfarenhet (med människor alltså) samma art. - konversationerna håller en intelligentare nivå, sexlivet (tror jag) extremt mycket mer givande. Om inte är det en psykolog man behöver alternativt ett barmhärtigt straff i form av en välmadrasserad kista nedgrävd på en vacker kyrkogård någonstans och maten får man i form av dropp. När prästen vandrar runt för att vattna besökarnas blommor byter han även näringsdroppen. I denna vackra miljö kan man sedan ligga och begrunda i lugn och ro och om staten har råd kan de ju alltid anlita psykiatrisk hjälp åt den behövande, en kontakt som enklast skötes genom burk telefon (ett straff som kanske för övrigt skulle göra nytta på såväl hustru som barnmisshandlare)

Hundar har även andra fördelar, T.ex. Lojalitet (icke att förväxlas med den lojalitet som vissa misshandlade kvinnor och barn kan uppvisa eftersom den grundar sig på rädsla och inte bristande hjärnkapacitet)

Eller är måhända hunden jordens intelligentaste varelse och evolutionen genom miljoner år skapat hunden med en speciell känsla för hur man manipulerar en människa genom att uppvisa underdånighet. Detta ser man ju ganska ofta (även om vanvård förekommer) hur det pysslas med gamla, förståndshandikappade, bebisar och kungen. Måhända att hundarna anammat deras beteende för att få god omsorg av sin matte och husse, alltifrån mat, promenader till att matte eller husse plockar upp lille gullegrisens skit.

Och när jorden går under av kärnvapenkrig eller att någon i fyllan tryckt på fel knapp så är hundarna de första att lämna jorden i sina rymdskepp med sina hussar och mattor för att ha dem som betjänter på sin nya hemplanet.

Men att hunden skulle vara jordens intelligentaste ras borde väl falla på det faktum att den låter sig väl smakas i Kina, såvida detta inte ingår i deras kalkyl att några får stryka på foten för att flertalet i västvärlden ska få njuta livets goda.

Det finns åtminstone ett klart tecken enligt mig på att hundens intelligens är bristfällig. Ett tecken som samtidigt kan vara till människans fördel under förutsättning att man har katt - Man slipper rensa kattlådan!

För att bevara min identitet beskriver jag munnen på intet sätt, sanningen för min överläpps utseende kan inte normaliseras genom några som helst omskrivningar och eftersom jag vill undanhålla mig lögnen drar jag mig för att beskriva den med mer än att den emellanåt döljs av ett mörkt buskage.

Underläppen befinner sig emellan knivsegg (ungefär som Tur-Tures i serien Hagbard) och något som är svindlande likt en babianröv - En grotesk hårlös dubbelhaka. Jag har en liten teori om varför den blivit så gigantisk - Alltför rädda öron, eftersom balansen sitter i öronen och dessa slöt sig som musslor av rädsla så fort jag gick upp på en cykel i min barndom stöp jag gång på gång och landade förstås på under läppen då den började fungera som en krockkudde i sitt hastigt växande tempo. Eftersom den är så osannolikt otroligt stor har jag vissa nätter när jag i yrvaket tillstånd skrikit mig fram till toaletten via legobitar, katter och tåspräckarmöbler skrämt mig själv halvt från vettet då jag sett mig själv i spegeln. Jag har därefter ringt både polis och bris. Polisen brukar i regel vänligt men bestämt be mig dra åt helvete men det finns ingen gräns för det medlidande man får på bris bara man förställer rösten till ett barns. Jag har provat att förställa rösten till polisen också vid ett tillfälle med följden att de kom hem till mig och i samma stund jag öppnade dörren stack de in en färdigskriven böteslapp för utryckningsavgiften. Denna bot var tillräcklig för mig att förlikas med min haka då den tog mina besparingar i anspråk.

Ingen mun utan innehåll, förutom några ruttnande (jag svär dyrt och heligt, jag borstar så tänderna ryker) amalgamspäckade tänder rymmer den även en tungstump. Denna tungstump ville en tandläkare förbarma sig över i min barndom genom att snitta upp det lilla seglet under tungan och på så sätt ge mig ett par centimeter till. Jag tackade nej, då jag i min barndom alltid svimmade av blod och den plågsamma insikten att jag var blott en av fem miljarder människor och därmed på intet sätt unik. På senare år har jag insett att han ville göra mig förmögen nog att odla min oralsexvirtuosa sida när den tiden blev mogen.

Orsaken till att tungan blev stump är ett fruset ishocheymål någon gång för länge sedan i ett bistert södra Sverige, före växthuseffekten.

Jag minns det klart hur de övriga runt mig skrattade högt och gott åt min olycka där jag stod och bräkte på hjälp. Men eftersom hjälpen uteblev och jag började skämmas slet jag helt enkelt loss tungdjäveln och såväl blod, snor och tårar frös till is medan jag stod och betraktade min andra tunghälft där på målet. Efter ytterligare 20 minuter hade där samlats ett helt tungkollektiv i ribban eftersom det var alltför spännande för de övriga ungarna att avstå ett dylikt riskabelt nöje. Eftersom mitt missöde var en olycka som varnade de övriga för hur illa det kunde gå, var de dock mer försiktiga och det framgick klart och tydligt vem som var hövding i tungkollektivet.

Jag har dock lyckats dra nytta av denna tungavsaknad i vuxen ålder och här följer historien om KRO.

Jag hade gått och lagt mig tidigt den kvällen. Det var juldagskväll och jag hade firat Tomtens godhet i ensamhet vid mitt hemmasnickrade julbord. Ett julbord bestående av fyra stora flyttlådor täckta av en stor, röd och svindyr duk jag ärvt en gång. På julbordet fanns en skinka på åtta kilo, två flaskor vin, en flaska whiskey, fem öl, en flaska äcklig johannesörtkryddad snaps samt två burkar skånsk senap. På stereon snurrade Tommy Körberg sjungandes julsånger och i denna idyll satt jag och skålade utklädd till Tomte med min spegelbild. I takt med mitt allt hetsigare samtal med Tomten i spegeln rörande hyckleri (tror jag, minns inte så noga) började jag övermannas av en trötthet som tog sig utryck i långa gäspande fyllerap mellan varje svordom. När ögonlocken parkerat i slutet läge lydde inte längre nackmusklerna min vilja och innan mitt huvud dunsade i bordet hade en rapgäspning förbytts till snarkning.

Jag började drömma en av tre ständigt återkommande drömmar 1. Jag svingar mig i grantoppar och trotsar tyngdlagen för en stund innan jag inser det orealistiska i det hela och faller mot en säker död, landar med en duns och vaknar upp i min egen himmelska kropp 2.Tappar alla mina kvarvarande tänder 3.Spelar schack mot djävulen och om jag förlorar dör jag.

Den här kvällen slumpade sig så att djävulen avlade visit i min drömvärld.

Till skillnad från andra spelkvällar, bestod inte ondskan denna kväll av ett kompakt skräckinjagande mörker. Mitt emot mig satt Snövit helt naken och vacker jonglerandes med fyra bröst, två stora och två mindre. Hon avslutade scharaden med att placera de mindre brösten på varsin kind och de större dör bröst i normala fall brukar sitta. Väl medveten om att hela spektaklet gick ut på att störa min koncentration började jag i alla fall att spela. Halvvägs in i partiet försökte jag att offra en bonde för att uppnå strategisk fördel. Detta kom jag att ångra ganska snabbt då bonden i fråga babblade på om vilka usla villkor han levde under och att eu-bidragen inte räckte på långa vägar. Medan han stod där och rabblade sina litanior började vissa av mina andra pjäser sluta upp bakom honom. Detta innebar att kungen stod oskyddad sånär som från drottningen som stod och skällde på och örfilade upp honom för att han inte hade bättre pli på sitt folk. I detta kaos passade Snövit på att lägga klövarna bakom nacken och föda fram sju små förföriska älvmadonnor som fladdrade fram över brädet i unison stämma sjungandes - Like a virgin. Deras mål var helt klart den svaga kungen som låg i fosterställning över två rutor.

Alltmedan de närmade sig stod kungens arme på den högra flanken och höll som bäst på att starta ett inbördeskrig. Jag var som förlamad över denna märkliga syn. På den vänstra flanken kom förförerskorna, nakna, sexiga, utmanande och svävande mot den gamle och hjärtsjuke konungen. Kungen hade nu åter rest sig upp, han andades snabbt, svettades och hans präktiga pulserande erektion var nära att bryta sig ur konungakalsongen. Han var i detta tillstånd cirka två smekningar och fem rutor från hjärtinfarkt. När hans drottning som vanligtvis fick kämpa med både Viagra och pump fick se detta blev hon galen av ilska, ställde sig på tå och tittade på mig och bad mig att snurra henne som om jag vred om alla sura arbetsförmedlares näsor i Markaryd. När jag såg in i hennes vackert ilskna men ändock bedjande ögon så smälte jag lyckades slita mig ur min förlamning, varpå jag tog i för kung och fosterland med mina båda händer. I väg for drottningen som en tyfon och i hennes spår låg madonnor med sargade vingar och visslade gubben Noak, djävulshästar jagade sin egen svans, löparna sprang upp i tornen som rasade. Den vita damen stannade först när hon stod öga mot öga mot en liten klon av Lucifer i schackpjäsformat. Hon såg med ömma ögon på lille lusse och kramade sedan om honom. Av denna till synes enkla handling segnade den lilla lussekopian ihop och dog. Den vita kåta konungen dog även han av svartsjuka och brustet hjärta. Med detta var partiet över och resultatet följaktligen remi.

Snövit var mäkta imponerad eftersom hon alltid förut besegrat mig. Hon erbjöd mig en titt i helvetet som lön för mödan. Hon förde ner sina snövita händer mot sitt sköte, stoppade in ett finger, två fingrar, en hand, två händer, sedan gick det snabbt och resten av armarna och snövitekroppen sögs in i detta svarta hål och könet växte sig stort som ett hus där öppningen väste välkommen. Jag gick raklång genom öppningen för att finna mig själv ståendes inne på kvarterspuben. Jag såg genast något som fångade mitt intresse och jag banade mig väg genom fulla, glada, arga människor. Framför stod en sexmaskin. Den bestod av fyra parallella bakar, två medelstora tatuerade med ölreklam, en stor och en liten.

Medan jag stod där och betraktade denna osannolika skapelse dök det upp en kvinna med orignatnötsformade ögon och en rosa drink i handen jämte mig. Hon hade stor näsa, stora bröst och stor bak, hon påminde om Dolly Parton med stor kroknäsa och flexibla ögon. Hon sa - Klarar du två minuter i den där är du min för kvällen. Jag höll på att svimma av parfymdoften som omgav henne i ett rosa dimmoln. Jag var inte heller speciellt frestad av denna kvinna även om penisen min verkade lite nyfiken och jag har alltid svårt att säga nej till en utmaning. Jag gick in i hytten och drog för skynket, valde den större baken och stoppade in såväl en femma i myntinkastet som könet i vaginakonstruktionen, (Var så god Sheerluck, lista ut Larons kön) kopplade grepp om handtagen, ställde in press och hastighet på max. Jag tryckte därefter på startknappen och djävlar i den - Femton sekunder senare hade den sugit i sig varenda spermie och rapade gott.

- Öppna dörn för hälvitä, Jaa måschte schpy, nytt rap. Brutalt väcktes jag till en annan verklighet i en mycket förnedrande situation med en toalettstol. Mycket förvirrad alltmedan någon kräktes utanför dörren insåg jag så sakteliga att jag gått i sömnen och hamnat på kvarterspubens toalett. Fortfarande full efter julbordet och med verkligheten snurrande och färdandes i en vanvettig hastighet (förutom mediterande munkar och partikelfysiker så är det bara de oskuldsfulla som kan se det) vinglade jag mig ut ur toaletten och slog mig ned vid ett bord. En minneslucka senare kom kroknäste Dolly Parton fram till mig. Som en ängel svävade hon fram till mig och jag drunknade närapå i hennes bottenlösa brunnar till ögon, trodde jag innan jag insåg att jag stirrade in i hennes näsborrar. Hon sa - Här får du inte ligga, sätt dig upp och fortsätt att dricka eller gå hem och lägg dig. Uppenbarligen hade jag satt mig på den oäkta av de båda stolarna, fallit omkull, slagit i skallen i något hårt och svimmat av för en stund. Jag satte mig upp och brottades med mina tankar och lyckades efter en stund komma upp med den smarta raggningsrepliken

- Går du ofta hit?

- Ja, jag jobbar här och om du stöter på mig är jag mer intresserad av min man därhemma än en stupfull tomte på krogen

- Ska du ha nått eller?

Jag insåg att hennes erbjudande sedan tidigare inte stod kvar eftersom det utspelat sig i min drömmande, fulla och kåta fantasivärld.

- En öl då, tack. Hon nickade och gick sin väg.

Jag kände hur det värkte i skallen och då jag tog av tomtemössan och kände efter blev handen alldeles blöt. Jag såg på min hand och den var lika vackert röd som tomtekostymen. Jag slickade av handen av den enkla anledningen att såväl mitt logiska tänkande såväl som silverfiskar hade resonerat hastigt och bedövade av alkoholen kommit fram till att det vore för jobbigt och att gå till toaletten och tvätta av sig.

Denna brutala scen med en man som sitter och sörplar blod från sin egen hand påverkade ett par medelålders, välklädda herrar från bordet intill. De ropade åt mig att komma över. Jag gick över och hade precis hälsat när Dolly kom med min öl. Jag tackade och bad även om en 6:a renat och en sax, hon tittade lite undrande och gick sin väg. De båda männen talade hetsigt och i mun på varandra och som för det mesta när jag druckit och inte orkar koncentrera fram några tankar utöver huruvida jag ska pissa, röka eller dricka, satte jag mig och betraktade deras munnar som rörde sig, nickade med jämna mellanrum och fäste blicken på deras näsrötter (då ser det ut som om man tittar rakt i ögonen).

Jag tror de fann mig vara en utomordentligt god lyssnare fram tills att Dolly kom med min sexa renat och saxen. Då klippte jag sönder tomteluvan, överlämnade sax, pengar och dricks varpå jag tog supen, hällde den över min blödande bula och skrek till. Därefter snodde jag runt tomteluve-pannförbandet om skalpen och lutade mig nöjt tillbaka för att somna in för tredje gången den kvällen. När jag vaknade var det tänt i lokalen, några servitriser tömde askfat och en servitör bollade mitt lealösa huvud mellan sina händer i ett tappert försök att väcka mig åter till livet. När jag så småningom slog upp ögonen och såg en bister mun som formade orden - Gå hem, lydde jag genast.

Nästa morgon (middag) när jag pissat och ätit frukost (Alvedon) fick jag den formidabla iden att borsta tänderna fria från fylla. Jag hade precis satt på tandkräm och förde det harmlösa vapnet mot intet ont anande kariesbakterier när jag såg ett groteskt odjur i spegeln. Jag ryggade instinktivt tillbaka med hjärtat i halsgropen. När jag svalt hjärtat förstod jag att det var jag själv och inte djävulen som stod där och försökte skrämma ihjäl mig med sin mest absurda frisyr. Jag såg också ett kort instucket i pannförbandet. Jag tog loss kortet som var ett visitkort och läste KRO - Köttätarnas Riks Organisation, och så var där en glad gris med knorr på svansen och två telefonnummer, ett till ordföranden Ulf Kantsten och ett till sekreteraren Sylvia Silvernål samt adress till deras residens. Jag misstänkte att denna lapp förärats mig av de pratglada herrarna från gårdagen och eftersom jag fann KRO vara ett intressant fenomen beslutade jag mig för att ringa upp Ulf Hörngren för att höra vad han ville, vilket jag antagligen redan borde ha vetat om jag lyssnat föregående kväll. Hur som helst 08-???????

- Ulf Hörngren

- Laron

- Hej

- Hej (Tystnad)

- Vad vill Herr Laron

- Jag hoppades att ni skulle veta det, när jag vaknade i morse hade jag ett visitkort från KRO i pannan.

- Det var som fan, då förstår jag, någon av KRO:S medlemmar har sannolikt valt dig som lämpligt objekt till att bli hangaround i vår organisation, det är enda tillfället då vi delar ut visitkort men det var inte jag. Om det är så att du menar allvar med ditt köttätande är du välkommen till veckosammanträdet i morgon klockan 18.00

Vad går er organisation ut på?

- Det kanske du får veta då, först vill samtliga ledamöter bedöma din lämplighet och därefter om du befinns värdig får du skriva under ett tystnadslöfte och i och med det blir du upptagen som hangaround, alltså provmedlem i två år. Då och först då får du lite insyn i vår verksamhet.

- Ok, men då kanske vi höres, hej så länge.

- Hej då.

Min första tanke var att han lät lite homosexuell på rösten och att jag kanske var utsatt för ett avancerat raggningsförsök.

Jag sköt den obehagliga tanken snabbt åt sidan och började istället le för mig själv åt den inre bild jag frammanade av en liten grupp homosexuella kapitalister som satt och avnjöt varsin skinkfralla och Max von Sydows rolltolkning av Karl-Oskar på video.

Jag beslutade mig för att gå på KRO:S veckosammanträde.18.00 dagen därpå (definitionen av punktlighet = svensk dygd) eller rättare sagt sjutton sekunder i 18.00. Jag hade anlänt för 20 minuter sedan och stod nu och väntade ut de kvarvarande sekunderna till 18.00 prick då jag planerade att fatta tag i klappen och knacka på den bastant svarta ekdörren som satt i ett familjen Addamsaktigt kråkslott på djursholm. Fyra sekunder i 18.00 höll jag klappen i handen redo att imponera på köttätarna med min punktlighet. Två sekunder senare när jag stod med min fulla kraft lokaliserad till högerarmen beredd att flisa sönder ekdörren i en vänlig men bestämd och punktlig knackning. Då två sekunder i 18.00 knarrade ekdörren upp och det hördes en röst från någon i församlingen där innanför som sade - Laron förmodar jag, var så vänlig och stig in.

Enligt teorin att all energi är konstant hade nu min samlade energi i högerarmen omvandlats till 1/2 deciliter svett i min högra nu kraftlösa hand. Svett som i sin reaktion med den rostiga kläppen kommer att utveckla en ny superbakterie som inom 25 år spritt sig med råttors hjälp över hela jordklotet och inom 70 år infekterat allt levande liv på planeten. När människan så småningom om 850 år utvecklat förmågan att äta och smälta rost så att när avföringen kommer är det en form av legering, utmärkt som byggnadsmaterial vilket leder till att världssvälten blir ett minne blott eftersom västvärlden börjar ta sitt ansvar mot fattiga länder genom att skänka alla sina gamla rostiga bilar, knivar, bestick, osthyvlar och kärnbränsle i en förbrödrande gest, Ja, då vet ingen att Larons handsvett åstadkom det.

Nåväl, med kraften hos en förtvinad själ stapplade jag in. Väl därinne såg jag ett fyrtiotal individer som stod i halvmåneformation och betraktade mig. Vänligt, gick jag igenom dem allihop och hälsade presenterade mig 48 gånger (borde räckt med hälften eftersom den jämte definitivt hörde, men man vill ju inte vara oartigt osvensk) jag fick även höra 48 namn som direkt efteråt kunnat vara allt från Plutonius Köttskalle till Abraham Kåldolmius, Jag mindes inte ett enda. Redan innan jag började hälsa hade jag bestämt mig för att besvara handtryckningarna med motsatt mynt, alltså slappt handslag så drog jag i med den fulla auktoriteten hos en dödslängtande konstnär med orubbligt självförtroende och som cyniskt anser att varken människor eller planet är något att hänga i julgranen. En konstnär som anser att om gud experimenterat genom att skapa jorden har han även skapat mig via en felkalkylering. Inte till sin avbild utan en giftig bakterie som om han inte tar sina vitaminer ligger gud själv risigt till. Jag tog dock inte i mer än att personen i fråga fick behålla sina ben i handen intakta.

Mot de som uppvisade en ansträngning till ordentligt och kraftfullt handslag sträckte jag fram en död mört. Allt för att jag inte ville tillkännage mitt rätta jag innan jag visste vad jag hade att göra med. När hälsningsritualen var avklarad stegade vi upp för några trappor och gick in i en stor sal där vi tog plats vid ett vackert långt ekbord (denna ständiga kapitalistek, tacka vet jag rödbok, björk eller lönn). Uppenbarligen hade jag tagit någon annans plats eftersom det stod en frenetiskt harklande kvinna bakom mig. Jag vände mig om och såg på henne, då pekade hon med allvarligt finger mot kortändan av bordet där det mycket riktigt stod en flagga med namnet Laron och en stor tron. Jag tog något förvirrad plats i tronen och när ställningen var återställd knackades det i bordet och en mörk stämma ljöd.

- Härmed förklarar jag kvällens sammanträde för öppnat. Och så bankade han med en köttyxa mot en skärbräda.

- Överst på dagordningen har jag satt Larons inträdesberättelse som avgör huruvida vi kan befinna honom värdig som medlem. Nu vände sig alla mot mig.

- Laron, känner du dig redo att motivera varför du vill bli medlem i vår organisation och varför vi bör godkänna dig? I ett förvirrat tillstånd där jag inte var helt säker på om det var dröm eller verklighet (inte alltid lätt att veta när man lider av narkolepsi) började jag sluddra om att jag trodde att jag skulle bli bjuden på en flott middag med såväl förrätt, efterrätt, vin och whiskey serverat av magdansande servitriser. Där satt jag nu och skulle redovisa en viktig del i mänsklighetens historia och försöka förklara varför köttätande är en stöttepelare i vårt samhälle. Då jag inte ville verka osäker började jag besvara min egen fråga med falsk säkerhet.

- Svaret är givet, människan premieras via sin egoism genom att sluka den svagare parten och ur en evolutionär synvinkel hade inte mänskligheten existerat om det varit på annat sätt. Vi hade skuttat runt som ulliga stora gräsätare och varit babianers huvudföda, månne intelligentaste arten på jorden men alltför timida och blyga för att våga revoltera. Så kanske det finns en gud ändå och en köttätande sådan eftersom han begåvade oss med såväl egoism som köttätartarm. Alltmedan jag sluddrade på utan att riktigt veta varthän det barkade råkade jag bita mig i tungstumpen och jag kände blodsmak i munnen. Då fick jag inspiration till att försiktigt inleda en improviserad historia om min främsta merit som köttätare.

- Jag kom precis att tänka på en merit som kanske kan vara kvalificerande för inträde, den handlar om när jag och ett par goda ovänner (eftersom människan är född egoist kan man inte ha vänner) var på fisketur i norrländska obygden. Med oss hade vi en djävla drös med konserver, öl och sprit. De första två dagarna åt vi inget utan söp och sov. På tredje dagen

när hungern gjorde sig påmind via svindel och vackra stjärnhimlar framför svartnande ögon bestämde vi oss för att dra lott om vem som skulle dra på sig vadarbyxorna och ge sig ut i strömmen för att fiska eftersom vi alla var sugna på grillad harr. Enok förlorade och gav sig iväg på vingliga ben med flugspöet i högsta hugg. Kvar satt jag med Tyko och vi kom fram till att en återställare vore på sin plats, därefter kom vi fram till att en aptitretare vore på sin plats, därefter kom vi fram till att Enok var en så pass skicklig fiskare så att fira den grillade harren med en liten sup ingalunda vore att ta ut segern i förskott. Därefter var det kört. Fullare och fullare blev vi medan Enok svingade sitt flugspö mot svårflirtade firrar, skulle inte förvåna mig om han glömt flugan. Två timmar senare var den sista droppen alkohol slut och Tyko beslutade sig för att ta bilen och köra efter mer. Jag sa åt honom att vänta till han nyktrat till och förklarade att köra 25 mil till närmsta systembolag i hans tillstånd inte var att rekommendera, det är åtminstone så jag rekonstruerat min diffusa minnesbild av det hela. OK, sa Tyko, jag tar första bästa hus längs vägen och försöker få tag i hembränt i stället. Det lät som en god ide i mina öron så jag protesterade inte när han satte sig i bilen och körde in i första bästa träd 200 meter bort och det enda trädet inom fyra kvadratkilometers räckvidd. Jag hann knappt reagera på krocken innan Enok började skrika och flaxa med spöet utifrån älven. Det slog mig aldrig att han kanske fått napp eller reagerade på Tykos krock. Mitt fylleresonemang gick ungefär så här -1 god ovän död i bilkrasch och 1 som håller på att drunkna. Jag grabbade tag i ryggsäcken proppad till brädden med konserver och inbillade mig entusiastiskt att den skulle fungera som livboj. Därefter sprang jag ned till älven, tog i allt vad jag orkade och slängde iväg flytsäcken till Enok. Jag kommer fortfarande ihåg hans förvånade blick då ryggsäcken träffade honom mitt i skallen, varpå han och ryggsäcken sjönk som stenar. Jag stod som förstenad och vägrade tro på den absurda filmen mina lögnande ögon spelade upp. Som väl var kom Tyko som lyckats ta sig ur det brinnande bilvraket stapplande med smidigheten hos en tyrannosaurus rex och skrek -Va fan håller du på med! åt mig innan han kastade sig ut i vattnet, han lyckades få tag i Enok som drivit en bit och dra upp honom på land. Efter lite mun-mot-mun metod, sidstupa huvudläge samt att vi boxade honom när vi höll honom upp och ner så piggnade han kräkandes till liv. Vi gick och tände oss en eld där vi satt och skakade av hunger och chock. Att bege sig efter hjälp i detta energilösa tillstånd var dömt att misslyckas. Fiskeredskap och mat brann upp en bit bort och någonstans i älven kämpade laxarna med att få upp locken till Findus köttbullar. Jag började känna mitt ansvar och funderade över vad min store idol Vincent van Gogh hade gjort i mitt ställe och kom fram till att han säkert hade målat av den brinnande bilen den token. Så slog det mig, hans öra. Visst hade han skurit av sig ett öra och varför? Naturligtvis! - Han var hungrig.

Fattig, lidande och hungrig. Men som sagt mina kära lyssnande öron som dessutom har snibbar ville jag inte skära bort. Jag är väl lite fåfäng också, även om öron i sig kanske inte är det vackraste som finns och det första man tänder på hos det täckta könet så skulle man bli bra ful utan dem. Så jag berättade denna historia för mina hungriga ovänner och bet helt sonika av mig den kvarvarande tungstumpen efter fadäsen med ishockeymålet i min ungdom och svalde den. Den första energikicken räckte i åtta mil, de följande två milen gick hyggligt, nästa två milen var smärtsamma och de återstående två kröp jag innan jag slutligen höll på att bli överkörd av en långtradare (första och enda fordonet under fjorton plågsamma djävla mil) vid den vackraste syn jag någonsin skådat - En liten ynklig bensinmack med neonskylt mitt ute i obygden. Rädd för att det skulle vara en synvilla kröp jag i alla fall in och stirrade på mackägaren, han stirrade tillbaka med tennisbollstora ögon, sedan svimmade jag.

Tack vare duktiga läkare som magpumpat mig, lyckats få upp min tunga och sy fast den kunde jag tipsa polisen om mina goda ovänner. När jag träffade dem nästa gång hade ingen av dem några öron kvar. Men hur som helst lever gör vi allihop.

När jag hade avslutat min berättelse var det tyst en lång stund. Jag visste inte om de trodde mig eller inte men det hördes harklingar, snyftanden och jag såg att flera av de församlade köttätarna öppet grät. Då bröt en sprucken stämma tystnaden. - Även om vi alla är eniga föreslår jag att vi visar Laron vad vi anser om hans inträdesberättelse via en handuppräckning. De som röstar för medlemskap för Laron sträcker upp händerna nu. En skog av händer sträcktes upp, vissa sträckte upp båda vilket innebar att vågen satte igång varpå det hela avslutades genom en spontan applåd.

Därefter föll köttyxan mot skärbrädan och jag deklarerades som fullvärdig hangaround.

- Efter denna gripande berättelse föreslår jag att vi skiter i resten av dagordningen och går direkt på övrigt.

- JAAAAAAAAAAAAA! Skreks det ifrån alla håll.

- Nå är det någon som har något att säga under punkten övrigt. Jag förstod att detta var en retoriskt ställd fråga som fått samma svar mången gång förr. Omedelbart började köttätarna dunka takten i bordet och stämma upp en sång om köttsligt begär och behov. Melodin var snarlik proletariatets gamla slagdänga - Internationalen, texten gick så här.

Upp till kamp emot de svaga

Låt oss färdas i dess flod

Ingen slaktad kan klaga

När vi dricker deras blod

Magens frälsning är nära

Inga veganer som stör

Låt oss leva kraftfullt och nära

Våra magar tills vi dör

När denna ritual var slutförd sade ordföranden

- Om ingen har något ytterligare att tillägga föreslår jag att vi tar hissen till jordens innandöme för att kränga. Skratt och glädjetjut fyllde luften och en upphetsad lukt av förväntan snarlik svett fyllde luften. Samtliga köttätare drog sig mot väggarna till, så även jag och plötsligt drogs bordet isär, därefter öppnade sig golvet och en stor lådformation dök upp. I dess öppning började folket vandra in, väl inne allihop trycktes det på en knapp och vi dök. Efter åtta minuter hade vi nått fram till en stor bergsal, upplyst av facklor på väggarna. Lukten i denna bergsal var härligt angenäm.

I hålet av ett gigantiskt runt bord (helt klart i guiness-rekordkaliber) som fan vet hur de fått ner det dit (antagligen byggsats från Ikea) växte en anlagd trädgård med små granar, björkar, diverse blommor och svampar men framför allt den enda blomma jag uppskattar stora mängder liljekonvaljer. Allt detta närdes av en underjordisk källvattenåder som ringlade sig genom salen, en åder i vilken det simmade små pigmentlösa och gnistrande fiskar. Denna skogsluft blandad med doften av helgrillade djur av varierande ras fick mig att börja dregla.

Detta drömtillstånd avbröts plötsligt av ett väldigt oljud, någon jämte mig knackade mig på axeln, gav mig ett par hörselskydd och pekade mot ett område med flera bandsågar. I detta område sprang pannlampsförsedda gruvarbetare kring och kämpade med att såga till kotletter av såväl grisar, oxar, kalvar och lamm. Medan jag stod och beundrade detta skådespel dök en man upp med en lista i vilken jag kryssade i rutan oxkotlett och skrev mitt namn efter. När motorerna tystnat dök det upp ett ekande kommando mellan väggarna som lät - Tag plats. Samtliga närvarande även gruvarbetarna som tydligen var hangarounds tog plats vid bordet varpå tallrikar av skiftande format bars in beroende av vad man beställt. En sak var dock slående - Formatet, den minsta tallriken var cirka en halvmeter i diameter och den största en och en halv. Min tallrik var en och en halv och när den bars in låg där en kotlett skuren ur mitten på en oxe och i dess mitt en hasselbacksbakad potatis omgiven av en liten ring av gurkskivor. Ingen tillstymmelse till sås förutom att kotletten var blodigt helstekt på min egen begäran. När denna kråsfrestelse uppenbarade sig visste min salivproduktion inga gränser och jag fick svälja i stora klunkar.

När alla serverats var det dags för bordsbön. De församlade köttätarna knäppte sina händer, så även jag och från andra sidan bordskogen hörde jag.

- Jag är inte mycket av talare och därför fattar jag mig kort.

- Näringen när ingen när ingen förtär förtäringen så varsågoda att hugga in och gör ert bästa, Amen. Samtliga primater högg in på sina köttstycken och köttet bearbetades i käkarna alltmedan blodet rann. Samtliga verkade ha beställt sitt kött lättstekt och blodigt. Antagligen rädda för uteslutning om de skulle mesa till sig med mediumstekt. Risken fanns ju förstås att man kunde få mask av allt blodigt kött men detta ingick i organisationens kalkyl och därför avmaskades samtliga köttätare den första måndagen i månaden. Då jag var mätt tyckte jag att jag gjort väldigt bra ifrån mig. Jag fick i mig 1/4 kotlett men jag lärde mig att i fortsättningen inte äta något tre dagar innan och istället för oxe välja gris eller något mindre djur. När rapen tystnat efter måltiden genomfördes en inspektion av ordföranden. Han gick runt bordet och noterade i en bok bland annat vilka som ätit respektive lämnat sina potatisar, allt för att vid årsmötet ha underlag för att kora årets köttätare. När man upprepat detta tre gånger blev man hedersmedlem. Då era hjärnor inte ska överbelastas och kollapsa av påfrestningen av det jag skulle kunna skriva här håller jag mig till några få kuriösa privilegier.

1.Så länge KRO består, skall ingen i hedersmedlemmens framtida ätt behöva gå kötthungrig.

2.Eftersom KRO består till stor del av framgångsrika herrar besitter en hedersmedlem rätten av femtio röster vid valfri riksdagsomröstning årligen.

3.Att en gång i veckan erhålla en förpackning innehållande 7 par tubsockar med KROS grisemblem i enlighet med KROS lag 4 § 17 Vid intagande av kött är det strängeligen förbjudet att lukta starkare än den berusande doften av livgivande dött kött.

När han kom fram till mig såg han först lite besviken ut för att potatisen och all gurka var borta men han smälte upp i ett leende då han såg att 1/4 blodig oxkotlett var borta. Han sade till mig att jag var en väldigt lovande hangaround.

Så situationen är nu sådan att jag äter gott och gratis en gång i veckan mot att jag uppfyller min uppgift som hangaround. Uppgiften består i att jag komponerar ett köttbaserat recept i månaden till mattidningen organisationen ger ut under pseudonymen Buffé.

Nu har jag kommit så långt att det är dags att redovisa för min avslutande kroppsdel.

Min haka är allt annat än respektingivande och ser snarast ut som en fettvalk under min stora underläpp, den är ungefär 1/4 av normen för hur stor en amerikansk såpoperahaka bör vara. Av denna anledning har jag valt att dölja hakan i ett stort skägg. Jag har en teori om självhävdelsebehov i samband med ynkliga hakor. Jag tar några män till min hjälp för att bekräfta denna teori. Jag börjar med Napoleon och karl den tolfte, män med små hakor och så stora självhävdelsebehov att de endast kunde fyllas av andra människors förintelse. Eftersom det är svårt att skriva förintelse utan att tankarna dras till hitler och hans vansinnesgärningar kommer här en parantes. Jag vet inte om det var hitlers ynkliga haka eller klena skäggväxt som drev honom men jag har hört och tror att eftersom all energi sägs vara konstant (även om den omvandlas) får man vart tionde andetag in någon mikropartikel som en gång befunnit sig i hitlers lungor. Förvisso vandrar även många andra avskum runt på vår jord (de dör aldrig, läs dödsannonserna får du se själv hur många mördare och onda män som beskrivs) så av denna anledning håller jag andan två minuter i midnatt varje natt så att jag träder in i en ny dag som en aning bättre människa än åtminstone de svenskar som inte håller andan. Tidsdifferensen mot andra länder skulle bli svårt att hålla koll på - Det finns så många länder och midnätter att hålla koll på. Napoleon och Karl den tolfte var föga framgångsrika vilket visar att en klen haka inte automatiskt är en nyckel till framgång. Man måste även vara respektingivande så att fienden istället för att skratta och vända baken till, släppa en fis, tända på den och elda upp sin fiende i ett billigt napalmsubstitut istället sliter först sitt hår och sedan sitt huvud som han kastar mot en i ett sista tappert försök till självförsvar vid blotta åsynen av sin motståndare. Hakan måste dessutom kombineras med intelligens och med (mot) mänsklighet.

Min favorit av hakmännen i min teori är ingen mindre än den ende och störste och Elvis bane - Peps Persson. En man som på ett tidigt stadium konstaterade - Ok, jag har en klen haka, hur ska jag förvalta denna på bästa sätt, en musiker måste ju ha respekt och trovärdighet med sig. För Peps Persson som är en oerhört intelligent man (antagligen min jämlike, och jag tror bestämt att jag skulle vinna över såväl världens intelligentaste man Stephen Hawking som världens största råskinn Mike Tyson i boxning respektive schack, Inte för att jag vet om Stephen Hawking kan spela schack men det skiter jag i för jag hade hur som helst inte tänkt spela schack mot honom.) tog det från det att han beslutat sig för att bli yrkesmusiker bara fem minuter att räkna ut att ett skägg vore lösningen (Peps som är en oerhört intelligent man tror inte på plastikkirurgi). Så tjugo år gammal slutade han att raka sig och karriären var given.

Det känns just djävla typiskt om min strävan efter den yttersta sanningen och allt meningslöst lidande i mitt konstnärsskap skulle bero på en klen haka. Kanske vars och ens lycka här i livet baseras på hakformat och kanske en liten haka betyder stor lycka (om man lyckas) och en stor haka betyder liten lycka (om man lyckas). För att vinna mycket måste man satsa mycket och därför har min haka valt mig det segaste mest svårgenomträngliga yrke som någonsin existerat - Konstnär. Om jag kunde bevisa att min moders klena men ack så aggressiva hakgener utan svårighet slog ner min faders, förvisso stora men ändock karaktärssvaga hakgener och därigenom predestinerat mig med förutsättningen till stordåd. Då fanns det ingen anledning att envisas med att fortsätta måla och jag skulle kunna ha ett vanligt jobb, till exempel -Maskinkonstruktör. Att bygga maskiner som på ett rent konkret sätt och inte teoretiskt (i bästa fall, som är fallet med måleriet) försätter människor i frihet eftersom maskinerna med inprogrammerad glädje tar över hjärndödande yrken.

Att verka som framstående maskinkonstruktör vore ett trevligt sätt att hävda sig om det sket sig med konsten. Bra mycket bättre än att till exempel åka till amerika och skadeskjuta en president. Även om sannolikheten vore hög för att min konstkarriär då skulle ta fart och trånande 17-åriga fotomodeller skulle vilja gifta sig med mig så skulle jag inte ha någon större glädje av det bakom lås och bom eller som dödsstraffad. Men det är klart att med rätt slags advokat och vetenskapliga fakta från medicinska forskare kanske jag kunde slippa straff helt och hållet, amerika är ju trots allt möjligheternas land. Kanske om de lyckades prestera bevis som att skadeskjutningen av presidenten varit ett predestinerat brott på grund av min hakbrist. Då borde det stå utom allt rimligt tvivel att resterande delar av Laron vore oskyldiga och borde friges.

Nu har jag kommit så långt som att jag beskrivit såväl mitt inre som yttre.

Om jag gjort ett någorlunda arbete borde er bild av mig rymmas mellan Lasse Berghagen och Anna-Nicole Smith i fråga om utseende samt en personlighet någonstans mellan en tallrik överkokta makaroner och Jesus.

Om detta är den bild ni har av mig är jag nöjd med mitt förmedlingsarbete.

Ett hastigt överslag visar mig dock att jag befinner mig i farozonen för att förknippas med Anders Lundin. Detta vill jag på en gång dementera - Jag är inte Anders Lundin och nej, inte heller en klonad variant med hängbröst. Så fortsätt att spekulera.

Befinner mig i Göteborg på en guidebåt kallad paddan. Sitter lagom obekvämt och framför mig sitter en lång överkropp som skymmer guiden. Till vänster om mig sitter en snäll (kanske, de trevligaste människorna har de svinigaste baktankarna) gumma som för fjärde gången försöker pracka på mig en banan

- Är du säker på att du inte vill ha en banan min lille gosse? (alla tanter ser alla män under 50 som gossar)

- Du är så blek och mager!

Efter att återigen precis ha nekat tanten till bananerbjudandet släpper den tjocke mannen till höger om mig ytterligare en stinkande fis (den tjugotredje sedan vi lättade ankar).

Bakom mig sitter fyra stora bodybuilders inoljade i armkrok, antagligen livvakter åt den fisande mannen eftersom han vänder sig om med jämna mellanrum och frågar - Is all ok? Varpå de replikerar i kör - Yes sir!! Utöver detta rycker de till redo att försvara sin uppdragsgivare varje gång jag skruvar på mig av obehag i stanken. Eftersom de har solglasögon mörkare än svarta hål ser de antagligen inte så mycket och deras huvuden krockar ihop så det låter som en trumfanfar varje gång jag rör mig. Utöver guiden och nämnda personer är vi ensamma på denna padda. Eftersom den långa breda ryggtavlan framför mig skymmer sikten för mig ser jag inte guiden när han säger något om osthyvlar. Plötsligt fäller sig den långa överkroppen framför mig sig åt sidan och mitt huvud håller på att hyvlas av, av en bro strax ovan vattenytan. När vi kommit igenom har jag blivit en munkfrisyr rikare och den fisande mannen till höger om mig fyra livvakter fattigare. - Oh, my God, Hans, Dieter, Pieter, Lars. Jag vänder mig om och ser fyra stora inoljade kroppar med svällande muskler sitta i armkrok utan huvuden. Fyra blodröda huvudlösa hulkar sitter där som "levande" fontäner, alltför sin bristande respekt för svenska osthyvlar alternativt att samtliga slog sina okloka huvuden ihop och duckade åt mitten till. Jag försöker på knagglig engelska trösta den upprörde dansken till höger som nu står utan livvakter med orden - Gods ways is truly mysterious samtidigt som jag samlar upp hans krokodiltårar i ett öskar (finns under varje säte). Då dyker en ny fara upp, en än värre än svenska metaforiska osthyvlar. Väl på andra sidan osthyvelbron greppas paddan tag av en strömvirvel och alltmedan vi började snurra ner mot jordens innandöme, förklarade guiden åt oss på tre språk varför.

- Dear gentlemen and gentelwoman

- Grosse Hans und Gretchen

- Kära försiktighetsmän och försiktighetskvinnor, vad vi just nu upplever är väldigt få förunnat, det är den gigantiska Slemålens sätt att söka sig antingen en partner eller föda. Slemålens liv delas in i tre faser -ätning-parning-ide. Denna åls existens har vi känt till men då den legat i ide i drygt tvåhundra år har vi ignorerat dess potentiella farlighet. Slemålen är cirka 40 meter lång och 2 meter i diameter i uppblåst tillstånd. Honan som inte är mycket större än en vanlig ål simmar in i hanålen, lägger sina ägg och simmar sedan ut för att låta hanen lägga äggen cirka 50 år senare. När den söker sig näring eller parning är beteendet detsamma, den blåser upp sig, börjar jaga sin egen svans och om den lyckas fånga den blir ålhonorna grymt imponerade och vill definitivt bidra till denne kapable ålherres avkomma. Beteendet är som sagt detsamma som då den jagar. De flesta stora skepp som mystiskt försvunnit i t.ex. Bermudatriangeln har sin förklaring i Slemålens hunger. Jagandet efter sin svans startar en strömvirvel vilken för bytet rätt ner i djupet och in i ålens gap. Eftersom vi inte befinner oss i Sargassohavet dit alla ålar beger sig vid parning kan vi med stor säkerhet utgå ifrån att vår ålvän är hungrig. Efter denna presentation av Slemålen bedömer jag det som att vi har bäst chans att över leva om vi alla tar på oss varsin flytväst som finns under varje säte, hoppar överbord och hoppas att paddan mättar ålens hunger.