Jag skulle öppna en glasdörr ut mot en trädgårdsterass, men någonting tog emot. Jag knuffade på dörren. Den gick bara upp en decimeter. Människor i rummet skrattade och jag förstod att de gjort något för att överraska mig, kanske var det min födelsedag? Jag såg inget hinder på terassen utanför. 
-  Det är glas! sa en röst, eller tänkte jag.
Så anade jag konturerna av någonting transparant därute, när solljuset reflekterades. Försiktigt sköt jag upp dörren och lyfte upp föremålet. Det var en noshörningsunge av glas. Den levde. Den var tillgiven och kelen som en katt. Jag kallade den Rhino. När jag lockade på den kom den till mig. I ett visst motljus skimrade den gråblått som isen i mars. I andra belysningar kunde man inte se den. Den sov i en hundkorg på en stol. En främmande vildkatt kom in, då skrek noshörningen som ett barn och jag kastade ut katten.
Mamma var med i rummet.
- Att du gav mig den här! sa jag förundrat.
- Den blir cirka två meter lång som vuxen, sa hon.
Jag hoppades att den var av den skygga, fredliga sorten, som inte skulle bli aggressiv när den växte upp. Två meter noshörning!
Sedan gjorde jag om mitt hem till djurstall och var mycket lycklig.