1.

Nu skruvas ljuset ner
och får en annan skala.
Vi går i skymmande kvarter
som sluts i höstens dvala.

Nu viskar vinden kallt -.
Vår sommarsång förklingar.
Och sträckta över allt
är höstens vida vingar




2.

Det hörs ett särskilt sus
som rör sig in bland bladen.
Som sommarns brustna brus
vill skriva sista raden.

En rad som väver ljus i grått
och höstens hot förjagar;
som bräddar fulla mått
av hopp i höstens dagar.




3.

Nu samlas sommarns bleka rester
likt förebud inunder molnens tåg.
Det är en dämpat svag orkester
som skummar själen med sin våg.

Det som jag såg som dolda tecken
nu ter sig i en klarare nyans.
Jag följer fågelstrecken
på väg till något Någonstans.