Det sista som överger en är hoppet hann jag tänka på min väg ner. Jag kan upplysa er om att det där med livsrevy är överreklamerat eller så har jag levt ett innehållslöst liv. I alla fall, den här historien kom till mig nu när jag faller och om jag överlever så får ni läsa den, återstår att se alltså, men såhär går den: Livet är en munk. Där tog den slut. Inte klokt, här faller jag mot döden och hade räknat in minst ett gäng änglar att hålla mig sällskap genom att sjunga vackra sanningar i mina öron men istället dyker det upp en svävande stor fet kryptisk munk. Jaha, får väl komplettera på sjukhuset om jag lever mig dit.

Från sjukhuset: Jo, jag överlevde, det finns ingen gud. Jag är som den där dvärgen bitter i sagan om snövit, BUTTER säger sjuksköterskan som agerar spökskrivare när hon har tid, BITTER säger jag, ser jag ut som en dvärg för dig kanske, skriv nu som jag säger.

Jag går inte in på mina skador med mer än att jag känner mig som en munk som tappat tron på sitt innehåll. Jag känner mig som en hund, fastsydd i sängen som gnyr nöjt när den lyckas rulla ett kvarts varv, som ler snett vid tanken på en prinsesstårta med äppelmos i kylskåpet ,(den yttersta meningslösheten) som drar ett sista vaket andetag och med ett gnällande läte som letar sig fram ur buken faller i sömn. Jag känner mig som potatismos utan smör, som en abdikerad kung på riksnormen för socialbidrag. Jag känner mig inte som den överlevare jag mot alla odds är. Just nu känns livet som en prinsesstårta med äppelmos istället för hallonsylt som är det riktiga. Med andra ord, det är inte mitt fysiska jag som smärtar. Det är insikten om att jag sitter på meningen med livet och att jag inte vet hur jag ska förvalta den, vet ju inte ens hur jag ska tolka denna insikt kallad munk.

Jag fyller år imorgon och har bett läkaren om lite knark så att jag kan få syn på den här munken igen och kanske äta mig in till innehållet. Herr doktor svarade inte, log bara lite snett, jag hoppas dock att det var ett snällt leénde som betydde, klart du ska få lite knark du som haft det så svårt i livet lille vän. Dags för mig att sova nu men jag återkommer.

Här följer drömmen jag hade inatt och tro den eller ej men så här drömde jag:Jag mötte en fetbukad profet som satt under ett träd och frågade honom vad som var meningen med livet och han svarade att det var naveln. Vaddå naveln frågade jag, titta här sa han och skruvade loss naveln och jag hörde ett mumlande ljud ifrån öppningen vilket han sade var döda profeters samlade visdom och detta var ett knep som alla kunde lära, att meditera sig in i ett nirvanskt tillstånd där naveln lossar och alla frågor skall besvaras ur dess öppning -hör du frågade han, nja lite dåligt sade jag, då reste han på sig för att jag skulle höra bättre OCH hans röv föll av

Skräckslagen flydde jag fältet och jag for rätt in i armarna på Jesus av alla tänkbara uppenbarelser, jag tror i alla fall att det var han och han hade en mask för ansiktet av någon anledning, jag frågade honom hursomhelst -Jaha vad vill du då, skruva av dig foten så att små tomtar kan springa fram och sprida visdomsord? Han log bara och gav mig, ja, just det En munk, och denna drömska munk växte och växte, jag satte ned den och den fortsatte växa eller om det var jag som krympte. Jag började bli hungrig och började äta mig in i munken tills dess att jag kom in till fyllningen eller rättare sagt där fyllningen borde ha varit men istället kom jag till en guldskimrande sal med en uppenbarelse i andra änden mot vilken jag flög för att fråga vad som var meningen med det här skådespelet. När jag var framme vid gestalten vände den sig om och jag fick se mig själv, in i mig själv, jag sögs in i min gestalts blick och vaknade

Helare än någonsin.