Försiktigt plockar jag bort de stjärnor du en gång fäste i mitt hår,
och släcker glimten du tände i mitt öga.
Jag suddar ut det leende du målade på mina läppar,

och nu ler jag sådär sorgligt igen.

Mina kinder som du älskade så röda
har nu samma vita färg som de hade innan den första gången du fick mig att rodna.

Jag trivdes att vara ett med livet,
men utan dig betyder det ingenting.

(Och stjärnorna hade ändå slocknat för längesedan.)