Läser Duktighetsfällan, en samling biografier över kvinnor som försöker vara allt. Hur de efter att ha klämt in ett livs prestationer på en kvarts liv blir allt mindre antända och allt mer vidbrända. Nu är de långtidssjukskrivna hela bunten. De har äntligen lärt sig lite hälsosam egocentrism och är mycket lyckligare, men fortfarande sjukskrivna, fortfarande plågade av gråtattacker och panikångest. Och jag undrar när egocentrism började ses som motsatsen till självutplåning. Varför dessa två anses stå i motställning till varandra, när de i mitt sinne alltid har varit så väldigt, väldigt lika.

En bekant till mig brukade prata om "för lite smör på för mycket bröd", vilket är en talande bild. Egocentrismen leder till ensam strävan, ensam strävan leder till självutplåning. Självutplåning blir då en följd av att vi anser oss själva antingen ensamma, eller förmer än andra och för att rädda oss från konsekvenserna av självutplåning flyr vi in i egocentrism, vilket effektivt försvårar våra möjligheter till äkta läkning. Till nära relationer och inordning under en gemensam livsriktning, där mitt sätt inte alltid anses bäst, men jag heller inte bär det totala ansvaret för varje misslyckande. Inget är ett så bra motmedel mot självutplåning som ett sunt mått av ansvar, inte gentemot en uppgift utan gentemot människor. Människor, som vi så gärna försummar när vi anser oss har viktigare saker att sysselsätta oss med.

Lyckoforskare har påvisat tydliga samband mellan lycka och ett engagemang för medmänniskor och en tro på en högre plan och ett högre sammanhang. Värt att tänka på i denna tid av navelskådande till absurditetens yttersta gräns.