Illamåendet fräter sönder mig.

Den energi som fanns där,
bär jag inte inom mig för tillfället.

Den kommer tillbaka kanske,
eller så gör den inte det.

Måste orka.

Jag brukar tänka så.

Vad som än händer runt mig,
så kan jag alltid gå in till mitt innersta rum,
där stannar jag tills tiden är inne,
för att kliva ut igen.

Varför sker allt som sker?

Varför drar vi ut på saker,
som vi egentligen vill ha sagt?

Till slut har det gått så lång tid,
att det vi vill säga,
är för sent att säga.

Då finns bara tystnaden kvar.

Tystnaden kan vara underbar
i rätt tid
men den kan även vara förödande,
den kan suga livet ur en.

Men det som sker
det sker
vare sig vi vill det eller ej.







Copyright ~ Pluie ~©2008