Enda sedan jag var liten har jag förknippat frihet med musik och sextiotalet. Jag har någonslags bild av att människor under sextiotalet kunde förverkliga sina drömmar på ett sätt som man inte kan göra idag. Det var ett magiskt decennium. Jag föddes på 90-talet men min far däremot föddes på 40-talet och han minsann upplevde sextiotalet i precis den ålder jag är i när jag "lever" på sextiotalet. Jag förknippar England med frihet också, jag vet inte om allt beror på den passion som väcktes hos mig när jag var liten. Den passion jag känner för Beatles.

Ibland när jag känner mig riktigt nere och inte förstår hur jag ska ta mig ur det fängelse jag skapat mig brukar jag sätta mig ned mitt på golvet och sätta på Beatles. Jag blundar och jag känner återigen känslan av att det enda som är viktigt i livet är att lyssna på Beatles. Jag ser en vision framför mig hur jag som 20 åring dansar i min lägenhet som flödar av ljus från lamporna. det är mörkt utanför fönstret och jag är själv men lycklig, lyckligare än någonsin förr. Jag dansar till Beatles som jag spelar på högsta volym. Det finns ingen där för att skratta åt min klumpiga och orytmiska dans. Det finns ingen där för att döma mig, det är bara jag och Beatles.