Vid stranden står hon,
Rak och torrögd.
Ännu en gång.
En ny resa.

Så far han igen,
Lämnad blir hon.
I bistra vintern,
Står hon ensam.

Barna snor kring hus och gård,
Än en gång detta tunga.
Kritterna och hela gården,
Basa för.

Styra och ställa,
Från morgon till kvälla.
Sedan somna tungt,
Vid sen natts gråt.

Så kunde hon inte hålla mot,
Efter midsommarns blot,
Rusiga av glädje,
Skördars välgång.

Stämma upp i sång,
Vid mjödens vilda gång,
Mellan borden.
Så föll hon för de fagra orden.

Som mjölk och honung blev natten,
Mellan de två blandades skratten,
Famntag mellan klunkar,
I natten blandas smek och kyss.

Om hon skullat lyss,
Till nornans visa råd,
Hållt emot och visat dåd.
Nu måste hon söka Odins nåd.

Ute på landbacken springer de fem,
Snärjda i barns lekar,
Tiden pekar med sitt vita finger,
Hur kort och snäv den kan vara

Maj månad under nästa år,
får hon sätta till världen,
Detta blotbarn.
Vävt ur kärleksgarn.

När våren randas,
Jorden andas,
Mötas vi igen,
Ler hon tröstefullt.

Men pannan rynkas,
Och oron i kroppen kännas,
Hur ta emot tanken på sex?
Inte fem.

En till att mätta,
Att dra på härnad för.
Ja, så må man dock slita.
Var dag har nog av sitt,

15/7 2006