En poet sitter
med en halsduk
slarvigt kastad
om halsen

dricker sitt
svarta morgonkaffe
på en uteservering
i en stad

där man inte hälsar på varandra.


Tänker på sitt liv
som någon
en någon han egentligen
inte känner

men han skriver
som någon
en någon som beskriver
vad han känner


Han tar fram ett fotografi

"Jag har snarare hamnat under dig
än kommit över dig"

skriver han
med en blyertspenna
på en servett
där kaffekoppen lämnat en ring

Sedan rufsar han sig
i håret
och lägger ner bilden
i jackfickan

"En bild säger mer än tusen ord,
men nu
när jag bara har bilden
vill jag höra dina ord"

Han avslutar med en punkt
dricker upp det sista
ur koppen
lämnar servetten
att tas med vinden

för att någon dag
kanske
blåsa förbi
hennes fötter.