Den trasiga handen slängdes upp på ett nytt trappsteg. Naglarna gled på den steniga och gruset trycktes in under naglarna. Trots detta var jag tvungen. Handen kastades upp bredvid de fyra blodrinnande spåren från första försöket. Med armbågen tryckt mot trappsteget lyckades jag ta mig upp ett steg till. Några få till och min resterande kropp skulle glida genom blodet från fingrarna.
Men jag var trött, sliten och kanske framför allt skadad. Jag orkade inte hålla på hur länge som helst och pauserna blev längre och längre. Bara tanken på det slet i mitt hjärta. Min andra hand, nästan nålad i huden, kramade om de trasiga kläderna ovanpå bröstet. ”Satan” tänkte jag och släppte lös blodbubblan i munnen. Att ingen upptäckt mig ännu, att ingen brytt sig om mig ännu. Mitt huvud släpptes ner i salivblandningen.
- Men sluta då! Det är inte kul längre! Mamma säger att det kan vara farligt!
- Kom igen. Var inte en sådan lipsill. Du bara klagar på allt och alla. Hela tiden.
- Men det är ju farligt.
- Äh, farligt…
Jag visste inte hur länge jag hade varit borta, bara att situationen fortfarande var densamma, om inte värre. Genast fortsatte jag klättra uppför, jag hade ju bara kommit till fjärde våningen. När jag blickade bakåt kunde jag se blodspåret, en plötslig dimma slängdes framför ögonen och som vid en alldeles för stark shot förlorades kraft till tankarna. ”Jag måste fortsätta”, åter igen slängdes handen upp ett par steg.
- Du är redan 12 nu.
- Det är dags att du lär dig hur det är här i livet.
- Men jag vill inte…
- Shhh, du vill väl inte skämma ut dina föräldrar.
- Ne, just det! Kom igen visa vad du kan.
Det var svårt att andas. Det kändes som något täppt igen luftvägarna. Med kraftiga hostningar lyckades knappt något än saliv lämna munnen, förutom blodet.
- Du’ä väl inte skraj elle? Det är ju bara att snatta och dra.
- Fan heller. Fan man är inte den som är den ju. Fan man är väl inte torsk ännu.
Första slaget hade tagit bort vänstra benet och trots att det hade gjort förbannat ont hade jag på något sätt vant mig. Medan jag släpade mig uppför trappuppgången var det mer en illvilja mot benens orörlighet. Med handen slog jag i det fastsatta stålräcket. Slagen blev snabbare och orytmiska. Ett vrål ekade genom trapphuset, utdraget och förlorande.
- Tyvärr… Men jag kan inte vara ihop med dig längre.
- Men… varför?!
- Jag har träffat någon annan… jag…
- Men… nej… Jag älskar dig ju! Vi hade det ju så bra.
- … Nej det hade vi inte. Det varade bara så kort.
- Men det var… ÄR vackert. Du kan ju inte bara lämna mig.
- Jag har träffat en annan.
- Men… I somras… var allt bara fejk?
- Jag kan inte längre…
- Var inget på riktigt?! Bara en lögn?!
- Det tär på mig okej? DET TÄR PÅ MIG.
- Men för helvete…
- *click… Beep… Beep…
Varför är nog något som bör ställas i många situationer. Visserligen finns det vissa som är mer lämpliga än andra, men så är det alltid. Inom allt. Min hand värkte, men inte mer än resten av kroppen. Blåmärken hade redan täckt undersidan och handen kändes svullen. Hur mycket kan en människa blöda? Med huvudet kallt mot golvet lät jag mina tankar vandra omkring. Var var jag?
- Jag hoppas du vet vad du gör.
- Klart jag vet. Jag har ju tänkt på det under flera år.
- Nåja, bara du inte ringer och ber om pengar sedan. Jag vet allt hur det kan vara.
- Nej då. Jag lovar. Jag behöver ingen hjälp längre, jag tjänar tillräckligt på fabriken.
- Vi får väl se, vi får väl se.
Sorgligt nog dog jag den dagen. Min ynka kropp stelnad på golvets kalla yta. En min av motvilja men stängda ögon. Jag dog den dagen då jag slöt mina ögon i trappuppgången. Varför? Det får jag inte veta. Man har bara vissa rättigheter. Det var först nästa morgon, ungefär sex timmar senare som någon upptäckte mig. Det dröjde endast ett par minuter innan ambulans och polis var där. Skamligt att de inte märkte något för de sex timmar sedan. Det konstaterades dock att jag måste dött omkring ett och elva. Skrattretande. Det tog alltså bara en timme. En timme var allt jag behövde för att minnas mitt hela jävla liv.