Vissa dagar
vaknar jag,
vill leva livet,
vill älska livet.

Kliver upp.
Klär på mig.
Äter frukost.
Bäddar sängen.
Borsta tänderna.
Kammar håret.

Någonstans på vägen
tog orken slut
och jag vill bara
gå och lägga mig
igen.

Hur blev det så?

Kanske jag skulle
ha gått upp,
öppnat dörren
och bara gått ut
för att möta livet,
strunta i kraven,
strunta i måsten,
bara leva,
bara älska.