Vi pratade om döden.
Och jag såg att du inte förstod.
Att den alltid hade varit närvarande.

Dina oskyldiga blå ögon.
Jag gillade dem.
Ville att de alltid skulle förbli sådär unga.
Och oskyldiga.
Naivt klarblåa.

När du strök din hand över min.
Med en tröstande smekning.
Ville jag bara lova dig guld och gröna skogar.
Och älska dig för evigt.

Men innan du hann lova mig din trohet.
Hade jag redan fötterna i skorna på väg ut.
En sista blick.
Och de oförstående frågande ögonen som jag blivit van vid.
Var det sista jag såg.

Jag hörde den outtalade frågan varför.
Men jag hade redan hunnit gå.
Mitt hår fladdrande som en svart slängkappa runt om mig.
När jag gav mig ut i stormen.
Utan att vända mig om.