i natt när havet vrålar med avgrundsröst

och ficklampan skär genom det kompakta mörkret

flyter jag in i sömnen

i fosterställning



inga träväggar håller

tomtgränsen går ner till stranden

havet störtar in





i drömmen står

solen lågt och apelsinfärgad

stranden

ett kollage av fjärran resmål

och havet glittrar skräckförtjust

bakom anonyma

folkmassor



vi väntar på vågen

den jag alltid väntar på

den svarta sömmen reser sig där ute



så tänker jag mig tsunamin




som alltid blir jag sist kvar

när alla andra flyr

vågen växer hög och svart

strax bakom


och slår över