Jag sitter i mina egna tankar en stund. På TV utspelas de olympiska spelen där atleterna tävlar om guldet. Ute i samhället tävlar vanliga människor i de olympiska spelen om överlevnaden. Medan det dukas fram för en fest i TV slåss människor för sin existens. Inte bara här i Sverige, utan runtom i vår värld. Dagligen härskar våldet i en allt snabbare snurrande spiral och mänskligheten dras med, många gånger ofrivilligt. Finns det ingen pausknapp i verkligheten? Jag skulle vilja att makten tog sitt förnuft tillfånga men det är lätt att glömma att makten fortfarande är du och jag, vi. Vi tror oss maktlösa gentemot de folkvalda som löper linan ut i maktmissbrukets korridorer. Likgiltigheten har fångat oss i sitt grepp. Vad grannen gör intresserar oss inte det minsta om utifall att det inte är en del av en dokusåpa. I lägenheten på bottenvåningen får grannkvinnan stryk igen av sin man. Grannen tvärsöver spelar högt och tvättstugan såg ut som ett slagfält, för vilken gång i ordningen. Du går ut på balkongen för att få lite luft i den bistra vinden. Eftersom det är dimmigt ligger alla bilavgaser som ett lock över stan. När du står där hör du hur posten dimper ner på hallgolvet. Jaha, inga pengar idag heller, tänker du när du går igenom posten. Vad sysslar de med på a-kassan? Inte nog med att du lämnat alla uppgifter som de behöver, ska du behöva ringa och tjata igen?
Vari ligger det största felet, ett dåligt utbetalningsystem, klantiga människor på kassan eller är det bara så att du är korkad i huvudet? Att du helt enkelt inte fattar? Och vem är reglerna gjorda för? Ibland får man uppfattningen att alla statliga myndigheter har startat en komplott mot medborgarna i landet Sverige. Krångla till systemet lite till så håller vi dem på mattan, tänker direktörerna för de statliga verken medan de dricker sitt kaffe ur dyra kaffekoppar och trummar med fingrarna mot bordet som är gjort av ett inte så billigt träslag. Sidenslipsen glänser under den exklusiva kavajen och de drar en hand över sin nyklippta korrekta frisyr.
Ja för det är ju egentligen inte pengarna som det gäller utan principen, säger byrådirektören från arbetsförmedlingen till journalisten från den större tidningen när han blir utfrågad om varför arbetslösheten är så hög trots alla insatser från AMS? Han avslutar intervjun och åker hem. I sin bil pustar han ut och svär över sitt jobb och tänker att nu får hans läkare fixa mer Losec till honom. Magen har lagt av helt och hållet. Vi lämnar honom där i hans stund av självömkan.

I förorten sitter fembarnsmamman och försöker förstå vad det står i brevet från försäkringskassan. Hon har läst det tre gånger och nu börjar hon fatta vad det står. Det bostadsbidrag ni uppbär kommer att avslutas vid denna månads slut och vill ni invända mot detta beslut ombedes ni skicka in överklagande inom tre veckor från detta brevets utskriftsdatum, säger brevet.
Hon läser och stirrar på brevet och tårarna trillar utför hennes kinder, makaronerna som hon håller på att koka har kokat klart för längesedan och ett av barnen undrar om maten inte är klar snart. Hon tystnar när hon får se mammas tårdränkta ansikte. Mamman förklarar för henne och barnet säger sådant som tröstar. ” Du behöver inte köpa julklappar till mig i år. Sedan kan jag få mindre veckopeng, och vi kan koka nya makaroner. Ska jag säga till de dumma gubbarna att de inte ska skicka sådana brev till dig mamma?” Mamman både skrattar och gråter samtidigt när hon kramar om den lilla. Man får väl klara av detta också, säger hon till barnet och torkar tårarna för att sedan laga lite mat till dem. Senare på kvällen när hon lagt sig kommer oron igen och natten går. Hon vet redan nu att hon får ringa till jobbet och sjukskriva sig. Hon kan ju inte sitta där i receptionen med sitt rödgråtna ansikte och le mot kunderna.

Vad ska det bli av alla dessa barn? Läraren suckar när hon rättar skrivningen från dagen innan. Det är ungefär som vanligt, Hon vet precis vilka som kommer få bra resultat och de andra som passerar igenom med lite tur. Men vad ska hon göra med Jonas? Hon tycker att hon inte kommer någonvart med honom. Efter tre år har hon fortfarande inte fått gehör för sin oro. På något sätt lyckas alltid skolans rektor dribbla bort frågan när det gäller skolans budget och om hon skulle kunna få resurser till att hjälpa Jonas med. Men det blir aldrig som hon vill och nu måste hon vända sig till skoldirektionen istället. Hon fick besked av facket att det nog skulle bli väldigt känsligt om hon vände sig till direktionen. Det kunde till och med bli tal om att hon kunde förlora sin tjänst. Vad har jag för hjälp av facket? Ingen alls, tänker hon medan hon smuttar på sitt kaffe i lärarrummet. De andra har gått till sina lektioner men hon sitter kvar.
Kanske gör hon som så många andra lärare gjort. Hon hoppar av och försöker hitta på något annat att göra.
I dagens Sverige är det många som slutar sina jobb. Den nya folksjukdomen heter inte ryggproblem eller ensamhet, utan utmattningssyndrom. Man blir utmattad av att leva. Man dör inombords för att man provat att leva som den gängse mallen föreskriver. Fast det gör ju att man har en hög social kompetens och kan anses som duglig på arbetet. Företagen gör vinster som heter duga och har väl aldrig hört på maken. Skulle vi ha negativ stress på vår arbetsplats, säger de och ser frågande ut. På nästa konferens tar de ledningen åt sidan i ett sent kvällsmöte där de poängterar ”att här sliter vi ut två generationer i taget, det blir
billigare och går fortare”. Efter ett tag har de varslat, sagt upp, permitterat så mycket personal att verksamheten går knackigt. När vinstrapporten kommer drabbas de av panik och säger upp ännu fler. Vinsten hade ju sjunkit med EN HALV PROCENT! Men vem var det som fällde den klantiga kommentaren att någon skulle sägas upp från direktionen och ledningsgruppen så skulle pengar sparas? Vem var det? Vem, jag bara frågar, säger direktören och slår i alla dörrar.

Så gör företagen för att överleva men de är inga riktiga olympier utan påminner mer om dopade a-idrottare som drabbats av storhetsvansinne. Girighet är en drog, det som börjar med en liten proteintablett till frukost avslutas med dopingmedel och anabola steroider. Det är tungt att bära en attachéportfölj ända fram till målsnöret. Man kan ju bli utmattad för mindre.

Lika utmattade blir alla Sveriges löntagare när lönen kommer, (eller A-kassan, sjuklönen, och alla bidrag som skall lätta upp svenskens dåliga inkomster, detta sedan Svea Rikes land lider av ett av världens högsta skattetryck och boendekostnaderna har blivit astronomiska, där en hyfsad trerummare anses som lyxig), då börjar samma gamla cirkus. Jakten på en stunds lycka. När man betalat alla räkningarna eller inte betalat alla räkningarna så ska här handlas! Köerna ringlar i varuhusen, systembolagen, Ikea, B & W, Coop, Biltema och Mekonomen bara för att nämna ett par av alla Mammons tempel. På ett par ställen har man i alla fall skapat speciella Barnum för att barnen inte ska bli vittne till hur de vuxna springer runt fullständigt hysteriska och sliter i varorna och roffar åt sig. ”Jag såg den först!” Repliken blandas med grova ord, eder och andra vanvettigheter. Folk uppför sig som om de vore bindgalna. Varuhusloppen brukar avgöras rätt fort i mellantid men på Systembolaget är konkurrensen hård och skillnaden mellan vinnare och förlorare är hårfin när klockan glider in mot sju och det är stängningsdags. Vad håller de på med, undrar man. Dagens citat blir ”lev hårt, dö ung och bli ett vackert lik”! Medan shoppingvagnarna fylls och blir tyngre finns det fler som dignar i sitt eget missbruk.
Vi har bråttom till vår egen död.

På kronofogdemyndigheten sitter tjänstemännen och går igenom alla inkomna ärenden. De läser dokumenten som de betraktar som rutinärenden och de avgör snabbt att fembarnsmamman måste meddelas en betalningsanmärkning på sin hyresskuld. Eftersom de flesta fordringsägare anser att deras indrivning är viktigast och gäldenärerna inte har några pengar att betala med eller inte vill betala, är det oftast dött lopp med kostnadsökningar som följd. Detta är ytterligare en gren i de olympiska spelen i överlevnad, det finns de som eftersöker och de som tillslut gömmer sig. Kampen blir ojämn. De som förlorar blir fler och fler.

Medan regnet strilar mot fönsterblecket sitter gamle Einar och försöker hålla sig. Han har ringt efter hjälp till toaletten i en kvart men det kommer ingen. Regnet gör att det känns outhärdligt och tillslut måste han inse sitt nederlag. Allt blir vått och varmt omkring honom i rullstolen. Han var så glad, för på morgonen hade systrarna hjälpt honom att få nytvättade byxor, de gröna som han dessutom tycker är så sköna för de skär inte in någonstans. Tio minuter senare kommer Ylva och Gabrielle in och finner honom i sin pinsamma situation. De försöker säga åt Einar på ett humoristiskt sätt att nu får han ta och lära sig hur alarmet fungerar! Einar blir så olycklig att han börjar gråta, under tiden hjälper de honom ur hans knepiga situation och till sist sitter han på sängen och ser på sina bleka, gamla ben. Det doftar kaffe från korridoren, han hör hur det slamrar från köket. Systrarna skrattar och en radio spelar någon nymodig musik som han inte förstår sig på. Ylva och en annan syster som Einar aldrig träffat innan kommer tillbaka och får på honom nya kläder och sedan rullar de ut honom i dagrummet. Den nya systern torkar bort en tår från hans kind, kramar om honom och säger att nu ska det bli gott med lite kaffe och kaka eller hur? Men då blir jag ju nödig igen, säger Einar uppgivet. Hon, som heter Julijana, böjer sig fram mot honom och viskar: ”Kan du busvissla?” Han nickar. Hon framför till Ylva det som sagts och Ylva i sin tur säger att det blir den hemliga signalen. Innan de går tittar Julijana på honom igen och blinkar med ena ögat. Idag lyckas han ta sig tillbaka till sitt rum själv och på sängen ligger hans gröna byxor, nytvättade och torra.
Han fylls av tillförsikt och bestämmer sig för att börja träna på busvisslandet.
Läpparna är skrynkliga och torra men kommer det ändå inte lite ljud ur dem ändå? Han stänger till dörren lite med ena foten för att ingen ska se vad han sysslar med. Hela den dagen tränar han tills han somnar i rullstolen. Moraklockan tickar i ett hörn.

Det gäller att vara innovativ och Einar skapade en ny olympisk gren. Det lär dröja tills han får sin tiopoängare. En annan gren borde vara väntetiderna på arbetsförmedlingen. I TV ser vi hur idrottarna piskar upp sig till perfekta resultat och på arbetsförmedlingen sker något liknande. Men det sker i det tysta, en lätt tumrullning, trummande mot armstöd, vika kölappen, klia sig i hår och näsa, ett rastlöst gående från ena sidan rummet till det andra, låtsas vara intresserad av vad som står på varje lapp som hänger på anslagstavlan. Att sedan förminska startsträckan från sin plats till damen framme vid receptionen med ett rejält tresteg för att det ska gå fortare, man vill ju inte BO på arbetsförmedlingen!
I detta fall måste jag få citera en insändare i en av våra kvällstidningar:
”Fanns OS i arbetslöshet skulle jag ha fixat ännu en blågul medalj.” Den person som skrev denna korta och kärnfulla insändare kallar sig för H-O Plöhs. Det som sagts här är nog så tänkvärt. När det kommer till kritan måste jag ställa mig frågan: Vem sysselsätter vem? Men damen i receptionen är glad för hon har återgått till sin tjänst efter att ha haft en utslitande och tröttsam kamp med försäkringskassan, hon och hennes fem barn kan bo kvar där de bor efter att socialen gjort ett skarpt påpekande till försäkringskassan om hennes situation. Nu är hon sprudlande glad och kan ägna sig åt att bedöma de arbetslösas tresteg fram till disken, på allvar.

När detta händer i Sverige sitter en kvinna i Bagdad på stenhögen som tidigare var hennes hem. Hon gråter och hulkar sig, hennes händer är alldeles upprivna och fulla med sår efter allt grävande i stenmassorna. Det är resultatet av att maktens herrar någonstans långt borta har uppfunnit en ny olympisk gren som kallas för ”jakten på massförstörelsevapnen”, grenen pågår fortfarande eftersom de inte har kommit närmare lösningen på hela tiden och deras lagledare, George Bush vrålar efter resultat som aldrig infinner sig. Den andra lagledaren får tillslut ge sig tillkänna och överlämna sig till motståndarlaget. Han heter Saddam och har varit lagkapten för sitt lag Irak länge. De andra lagmedlemmarna ser upp till honom med både skräck och förtjusning. Han sparkar deltagare hejvilt och många av dem ser man inte röken av sedan. De är bara borta! Putsväck! Alla hans rikedomar satsar han på det egna laget medan de andra i hans land får utstå alla livets vedermödor. De är ”tagna som gisslan” av motståndarlaget, USA och deras kompisar. Det är en uthållighetsgren och kallas sanktioner, alla som deltar vinner en plats i himlen för det är där de hamnar tillslut, många deltagare är bara spädbarn men det gör ingen skillnad tycker motståndarna. När väl tävlingen är över, om den tar slut, kan det vinnande laget festa på olja och andra rikedomar i Irak. Oddsen står väl ganska så klara redan. Under tiden springer internationella soldater omkring i Irak som yra hönor och försöker städa och hålla ordning på landet som är en enda stor sportarena för blod, makt och våld.

Längre ner på samma gata som kvinnan bor, tränar pojkarna fotboll och drömmer om att bli lika kända som Zlatan Ibrahimovic som kommer från ett land som ligger långt bort, Sverige. Finns det tid för drömmar? För lek och spel?
Min samtid känns kall och kärlekslös. De värmande brasorna och omtanken känns avlägset när jag ser allt det här omkring mig varje dag, inte bara här i mitt eget land utan runtom i världen genom medievärldens enkelspåriga glasögon.
Jag tvingas inse att livet är en kamp, på gott och ont, där vinnare är en fåtalig skara men förlorarna desto fler. I kampen om överlevnad.



Olympiska Spelen förkommer bara var fjärde år, oavsett om det är sommar-OS eller vinter-OS. Men det olympiska spel jag ser varje dag pågår ständigt.