Vaknade upp med buk så het,
med läpp så torr, med hals som brann.
Vad som mig hände inatt ej vet,
i en dimma av rus den snabbt försvann.

Mindes så den festens skrål,
mitt eget hejdlösa, vilda vrål.
-Lyft era glas till ännu en skål!
\"Är det den måntro - som vill ur min bål?\"

Vill kasta upp men faller ner,
svag i kropp och sinne.
Herr Ågren skrockar och mot mig han ler,
ännu ett pinsamt minne.

Vänninan jag känt i flera år,
tafsade jag i baken.
Vill somna om, ej vakna mer -
men ångesten håller mig vaken.

Magen vänder sig ut och in,
det kommer i kaskader.
Det min kropp under natt stängt in
flödar likt bestämda eskader.

Det sedan liten lättnad råder,
tills det kraftigt bankar uti i svålen
Måste ringa och söka nåder,
\"Var det verkligen jag - som pissa i bålen?\"

Värdinnan för festen jag når så vred,
mina ord hennes lynne stillar.
Lovar allt för att stifta fred,
hon innerst inne mig gillar.

Med mage tom och sinne rent,
lägger mig så åter.
Sakta sömnen mig når så lent,
ingen Herr Ågren som låter.

Lover mig själv att ej full så bli,
aldrig låta det ske.
Herr Ågren viskar; \"Ditt dumma gli.
Nå, den som lever får väl se.\"