om sista natten med våndan
eller
hur jag lärde mig att dansa
genom att trampa på en glasbit

hur ömma tår
är de som är först
med att vilja sparka

kasta sig ut från stupet
i hopp om att lära sig flyga
hoppa i sjön för att lära sig simma

skriva sig framåt
för att göra upp med det förflutna

röra sig bakåt
sats för språnget emot framtiden?

eller bara ett sätt
att undvika det oundvikliga

vet inte, bryr mig inte
livet är kort och väntan för lång

muckar aldrig, backar aldrig
dansar med ömma tår
på en mark av glas
i denna dans är det jag som för
men vart leder det
i en värld där tonerna för länge sedan tystnat

lover not a fighter i en värld där våld föder våld men också kärlek likaså,
denna världen törstar efter ömma ögon från varma människor
mer än känslan av tillfällig upprättelse,
av såren som sås ut över världen,
av en sönderslagen stackare
vars meningslösa död
endast väckte mening
för dem med vett
att vända om,
och med det
ryggen åt
forna dar

någonting dog
något annat föddes
där en dag
för så länge sedan

i en annan tid
i ett annat liv

för morgondagen
lever jag