jag har blivit bra på att vara sjuk. jag kan ha ont i huvudet eller magen, jag kan vara allmänt trött eller yr och ha migrän.
men när jag väl e hemma och ingen kan se mina tårar. då går dem inte att stoppa.
jag drar för gardinerna och släcker lampan.

"om jag inte ser någonting så kanske allt någonting försvinner"

jag vill inte se, jag vill inte höra, jag vill inte känna. men ändå lutar jag min kalla handflata mot väggen och känner hur jag glider längre och längre bort. snart är den där handen den enda länken mellan mig och verkligheten.
mina tårar samlas i ett veck i örngottet och sipprar ner på min hand.

panik skulle vara skönt. panik kan man ha,
även över saker som gör en lycklig.
ångest där emot är ingenting annat än kvävande.

jag har ångest över att jag hitar på anledningar till mina tårar.
det är så mycket lättare om man (tror att man) vet varför man gråter.
efteråt så märker jag alla löjliga saker som jag, för ett halvårsen inte skulle
röra en min åt nu mera bölar som en trasig vattenledning åt.
jag märker att jag letar efter, riktigt drar fram allt som är hemskt med mitt liv för att gör jag inte det, så gråter jag i allafall.

mycket snart kommer jag att rämna, jag kommer att bli som Honom. det som gör mig mest säker på att det kommer att bli så är att jag inte längre är rädd för det.

eftersom jag bara gråter när jag är ensam så kommer ingen märka när jag försvinner. jag menar jag har trots allt klarat de senaste två månaderna på autopilot utan någon märkbar respons.

är det inte ironiskt,
att vara rädd var mitt sista stråk av mental hälsa
nu är tårar allt som finns kvar.