Ibland saktar livet ner, det sagda upplöses och sinnet zoomar in tillvarons minsta partiklar. Jag står på en busshållplats en sen kväll i november och känner den mörka fukten tränga genom skosulorna med obeveklig långsamhet. Då ser jag dig. Ett ögonkast, ett ögonblick och förnimmelserna överväldigar mig. Finns det någon annan som förvandlar mitt seende som du? Du som är så ogreppbar i din genomskinlighet att min röntgenblick studsar tillbaka och skadar mig själv. Hur många gånger har jag inte granskat dig på jakt efter en kärna, ett guldkorn jag missat. Något som kan förklara min oförmåga att binda dig till mig. Jag synar min väv på jakt efter förlupna trådar, men hittar bara daggdroppar.