i ett slags linjemönster lägger sig,
raka
svarta, paralellt och i kors ibland
men som en stad

och det är en ritning av mitt nya hem


det tar plats det nya, och kring brunnen
källan gammal, djup och frisk
slingrar sig, den enda runda formen

jag dricker och blir vit, inuti



en skrumpnad ryggmärg, drar jag genom skallbenet. och innan jag stänger luckan låter jag solskensljus strömma ner. sen stänger jag

ligger platt mot marken, gör ingenting nu. ty det blåser virvelvindar runtom mig ändå


och som aktivitet, genomför jag väntan. det tar på min kropp och tanke,
och när

miniorkanerna, översvämningarna, fördämningarna i stadens utkant

sköljer bort allt lösningsmedel, tjäran från utsläppen, döda djur och fiskar
och det syrefattiga slammet



i trappan upp till min ateljé, min nya skrivahörna, mitt tvfria bibliotek

knarrar steg