Jag anser att det inte finns en mening i livet. Man försöker hela tiden skaffa sig en mening med det man gör – både för att räta upp gårdagen, för dagen, för morgondagen och för det stora hela, för livet helt enkelt... Därför tror jag inte att det finns en mening i livet, utan det finns en mening för allt man gör. Tänk vad svårt det skulle vara om man bara hade en mening i livet, som då ska tillfredsställa gårdagen, stunden idag, morgondagen osv. Jag tror snarare på att det finns en mening med dagen. Fast å andra sidan tror jag att man har en mening med livet också. Fast vid sidan av nuets mening. Om vi nu bortser från mina tankar om gårdagen, dagens och morgondagens mening, så tror jag att varje människa har en individuell uppgift i livet. Jag tror att alla har en omedveten individull uppgift som man omedvetet strävar efter att klara av och när man klarat av denna omedvetna uppgift så har man inget mer att sträva efter och man blir då allt svagare och det fruktade närmar sig – döden. För mig är detta ett rimligt svar varför människor dör i så olika åldrar – barn, ungdom, vuxen, gammal osv. Ibland kan man önska att någon hade två uppgifter, så man hann ta farväl på riktigt – fast mycket senare...
Min förklaring till religionens mening är att folk omedvetet försöker få reda på den okända uppgift de fått och försöker genom sin tro finna svaret, svaret på frågan ”Vad är ett liv?” och ”Vad är i så fall meningen med livet?”. På sätt och vis får de ju svaret som gäller i allmänhet, svar på hur du ska leva för att komma till paradiset. Men fortfarande... Ingen annan än man själv kan finna sitt individuella svar, ibland inte en själv heller.
När det kommer till självmord så har jag min egen förklaring till det också. Jag tror att de som får dessa tankar om självmord på något sätt står svaret mycket nära och känner på sig att det inte går att få ett bättre svar på frågan om liv. Vem det nu är som ställer krav på oss om att finna svaret, om det är Gud eller vem det nu är, så kanske denne inte är nöjd, medan man själv – vårt undermedvetna – känner att det inte går att kräva ett bättre svar än det man har för tillfället. Jag tror att det kan vara ett svar. Jag vet inte om jag fått en skev uppfattning om meningen med livet, men jag har i alla fall min egen.
Varför vissa blir så gamla, uppåt hundra år eller mer, beror på (enligt mig och mina uppfattningar) att de inte riktigt vågat ställa sig frågan: ”Vad är meningen med livet?” och att de på så sätt inte satt igång sitt undermedvetna om att finna svaret.
Man kan ju jämföra mina åsikter och min tro på frågan med Marx som säger att ”Livet har inte någon egentlig mening”. Marx avvisar också religionen och menar att den bedövar folket och endast är en frukt av människans hopp. Det märks, när man ser till mig och Marxs, att människan har en fri vilja och kan tänka själv och på så sätt tänka helt olika. Det skulle inte vara något att se fram emot om jag sattes med Marx i samma rum med frågan om mening med livet. Vi skulle inte komma någonstans.
Likaså Froud, som anser att så länge man är nöjd för stunden är det dumt att fundera över meningen med livet. Jag kan delvis hålla med honom, men att fundera över frågan behöver ju inte vara lika med att inte vara nöjd. Man kanske gillar att hitta olika svar på frågan och är nöjd i det tillstånd då man sätter sig ned och funderar över just detta?
Vissa anser att meningen med livet är lycka. Jag vet inte riktigt vad som menas med det. Ska de som inte finner lyckan inte ha någon mening alls med livet då? Varför ska bra de som känner behag ha en mening med livet? Kant säger att man endast ska söka lycka om det är ens plikt att göra det, inte för att man längtar efter den. Men om nu lycka är svaret på frågan, är ens plikt då att sträva efter lyckan för att finna svaret på frågan? När man funnit lyckan då, vad händer sedan? Det låter dumt, det säger emot min teori om livets mening.
Det finns dom som inte alls tror på att det finns en mening med livet, ett exempel på detta är Niezche som sa: ”Fruktansvärd är människans tillvaro och helt utan mening”. Men varför lever vi då? Jag tror inte att vi blev till för att bara vara, bara existera. Jag tror inte att vi bara finns för att förstöra världen och att döda andra. Om vi bara skulle finnas till bara för att så skulle det ju inte spela någon direkt roll hur världen i sig mår? Både miljön och våra medmänniskor. Varför bråkar man om makt och styrka om man ändå inte finns till för något speciellt? Varför strävar vissa efter lyckan om det ändå är sekundärt? Om det ändå inte är till någon nytta?
Jag håller fast vid min ståndpunkt, eller snarare mina ståndpunker; vi lever för att finna svaret på frågan ”Vad är liv?” samt ”Vad är meningen i livet?”. Jag tycker att livets mening är en följdfråga på vad ett liv är och därav tror jag inte man kan svara på vad meningen med livet är, om man inte vet vad ett liv är...