Våra förtrollade nätter...

Minns du...
de unika nätterna i all sin trollskhet
våra...
jag växte genom dem
nu åldras jag bara

jag minns ekot av dem
orden som smekte
handen som rörde
tanken på flykt

Minns du?


Lycka är att minnas
vi har ägt dem
vi har varit dem
de lyckliga nätternas härskare

vi förändrade världen
genom oss
för oss
i oss

Sen följde livet
det banala
i ändlös övergång
från dag till dag
i monotoni
blev vi uppslukade
av vardagen
utan varandra
i tomhet
och i saknad
i skuggan av
de säreget trollska stunderna

på vägen
fanns där
möten av vikt
av vilket värde
i glömskans gömmor

ett uppbrott
ett avsked med tyngd
blott en illusion
i minnet av de nätterna
de våra
finns inget farväl
inget val ges att lämna då
minnet är präntat

I nyckfullhetens lek
närs vårt hopp
att allt kan finnas åter


Så.....
Försiktigt min kära,
lugnt och fint
Elvira Jurevna, grannen
halkade och vred foten ur led
och det på självaste dörrtröskeln sin
Käraste,
se dig för
min skatt
jag behöver Dig
det är tryggt och varmt i din närhet

Gå försiktigt, inte för fort
så min älskade
luta dig mot mig,
tag min hand
tag det varligt
vi är inte alldeles unga längre....

men nog finns magin
i natten som var vår

i natten som var vår...?

inget var
allting finns
minnena är illusioner

de är för alltid våra
alldeles egna stunder
utan minnets galleri
de finns här och nu
och vi mognar
och vi åldras med dem
till brädden fylls vi ännu...

till brädden av den trollska natten
den vi äger
du och jag
för alltid bara din och min