Genom grå och kulen dag man ser
trötta grenar för vinden böjda
Dess ådror ärrat intryck ger
träd som dessa blir sällan sörjda

Vind som pina i en tid som sina
Livskraft i nuet verkligen är
Att blad så fina åter i sol må skina
är hoppet som dess fibrer när

Sega rötter ännu trädet bär
från nu och fram till slutet
Böjt men ändå aldrig brutet
dess motto sålunda evigt är

På detta står den ännu där